Förra gången jag läste Fritiof Nilsson Piratens Bock i örtagård kunde jag inte riktigt uppskatta efter förtjänst: jag var ovan vid hur Piraten lade upp sina historier, och även om jag kunde se den goda stilen i flera stycken så framstod personagerna som fyller berättelsen som groteska och humorn som grov. Nå, dessa drag har nu hamnat i bättre perspektiv, och även om det farsartade kvarstår så skymmer det inte lika mycket att överdrifterna egentligen bara är de som kan förväntas hos en god historieberättare som inte bryr sig nämnvärt om litterär realism.
Kreaturshandlaren och patron Jon Esping, analfabet, autodidakt, stordrickare, skojare och skörlevnadsman, framstår fortfarande som absurd men också som mer skuren ur verkliga livet än många andra romanfigurer med liknande ställning: hans skröpligheter och goda sidor tycks mindre av schablon och mer av komplicerad människa. När han till följd av en blöt natt bestämmer sig för att bli kyrkvärd så innebär detta faktiskt inte bara dråpligheter, utan i alla fall ett litet uns av moralisk rustning, låt vara att det främst mynnar i något inskuren alkoholranson och att hustrun får en något mer upphöjd plats, i alla fall om söndagen.
När han även skall ordna med dop och bröllop för statare är känslan att detta snarare är spel för statistiken. Och för att få målaren Vricklund att låta sitt samboförhållande med Elisa att övergå i giftermål tas en föga kristelig väg: hot om vräkning. Men bröllop ordnas, och till de mer tilltalande sidorna av Esping är en distinkt brist på knussel, så den påföljande festen blir något särdeles.
Det är inte alltför ofta man kan återvända till en bok och finna den ha tjänat på att åldras. Jag vet inte om det gäller Bock i örtagård: det är snarare läsarens ålder som gör att den idag framstår som markant roligare läsning än för tio år sedan.
