Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Fritiof Nilsson Piraten’

Förra gången jag läste Fritiof Nilsson Piratens Bock i örtagård kunde jag inte riktigt uppskatta efter förtjänst: jag var ovan vid hur Piraten lade upp sina historier, och även om jag kunde se den goda stilen i flera stycken så framstod personagerna som fyller berättelsen som groteska och humorn som grov. Nå, dessa drag har nu hamnat i bättre perspektiv, och även om det farsartade kvarstår så skymmer det inte lika mycket att överdrifterna egentligen bara är de som kan förväntas hos en god historieberättare som inte bryr sig nämnvärt om litterär realism.

Kreaturshandlaren och patron Jon Esping, analfabet, autodidakt, stordrickare, skojare och skörlevnadsman, framstår fortfarande som absurd men också som mer skuren ur verkliga livet än många andra romanfigurer med liknande ställning: hans skröpligheter och goda sidor tycks mindre av schablon och mer av komplicerad människa. När han till följd av en blöt natt bestämmer sig för att bli kyrkvärd så innebär detta faktiskt inte bara dråpligheter, utan i alla fall ett litet uns av moralisk rustning, låt vara att det främst mynnar i något inskuren alkoholranson och att hustrun får en något mer upphöjd plats, i alla fall om söndagen.

När han även skall ordna med dop och bröllop för statare är känslan att detta snarare är spel för statistiken. Och för att få målaren Vricklund att låta sitt samboförhållande med Elisa att övergå i giftermål tas en föga kristelig väg: hot om vräkning. Men bröllop ordnas, och till de mer tilltalande sidorna av Esping är en distinkt brist på knussel, så den påföljande festen blir något särdeles.

Det är inte alltför ofta man kan återvända till en bok och finna den ha tjänat på att åldras. Jag vet inte om det gäller Bock i örtagård: det är snarare läsarens ålder som gör att den idag framstår som markant roligare läsning än för tio år sedan.

Read Full Post »

Jag har tagit mycket god tid på mig att läsa Piratens Tre terminer. Inte för att den är speciellt lång, eller för att den är på något sätt outhärdlig – även om jag haft svårt med vissa partier; sådana där vår hjälte Herman Lange beter sig medvetet dumt – utan för att annat verkat mer spännande.

På ytan borde den dock passa någorlunda: det som skildras är Lund under åren precis före kriget, i boken som i verkligheten befolkat av diverse akademiska original – så uppträder en lätt maskerad Sam Ask som en av de mer framträdande bipersonerna (även en förekommande professor har en verklig förebild: mannen med historiens kanske mest imponerande mustascher, Johan Thyrén). Unge Lange anländer också bara något år före Frans G. Bengtsson skall ha gjort det, och överlag är det en tid som setts tillbaks på genom ett visst romantiskt skimmer (alternativt alkoholdunster) – det enda som aldrig tycks ändras (till det sämre) vid universiteten är det förflutnas överlägsenhet.

Problemet antyds dock av baksidestextens utdrag ur Hans-Uno Bengtsson efterord: denne menar boken vara den perfekta student-, Lunda- och kärleksromanen. Detta kan jag inte hålla med om; boken börjar som en habil blandning av de båda förra men sedan viker studentinslagen alltmer undan för kärleksinslagen. Lange börjar med att anlända till lärdomsstaden, hamnar i utlevande sällskap, beter sig dåraktigt och mister det monetära stödet hemifrån och börjar leva på växlar. Här ser boken ut att gå mot ett högst sedelärande slut. Dock träffar han på en kvinna, maka till en äldre bekant. Därmed sjunker problemen med växelrytterierna undan, men inte heller en del av de andra problemen som signalerats för dyker upp: detta må vara en sorts realism, men inte är det en god berättelse.

Igen: det är egentligen inget egentligt fel på skildringen av kärleken till Anne, och de känslokval och dumheter detta leder till, men det får  vad som skett innan att helt försvinna. Psykologiskt må detta vara fullt berättigat, men dramatiskt är det inte det.

Däremot finns det en hel del av typiska piratenanekdoter, som väl passar in i Lundamiljön. Det är dock nästan så att summan blir mindre än delarna, vilket är mycket synd, för dessa är goda som de är.

Read Full Post »

Nu har jag med Millionären och andra historier tömt listan med novellsamlingar som Fritiof Nilsson Piraten utgav under sin livstid (i alla fall de där han själv stod för allt innehåll), och visst är det samma höga klass som tidigare: »Dichtung und Wahrheit« hade jag visserligen redan läst under namnet »Jacobsson« i Småländsk tragedi, men annars var allt nytt, om än med gamla bekanta i rollerna: man återser badsamfundet från Bokhandlaren som slutade bada, patron Esping från Bock i örtagård, och den matglade prosten i Södra Harpie.

Allra bäst är dock titelnovellen, en skröna om en finansman som på lagliga men inte helt ljuståliga sätt tjänade ihop sina miljoner under första världskriget och sedan förlorade dem när han inte drog sig ur aktiehandeln innan botten helt gick ur marknaden, en skröna helt i enlighet med vad man väntar sig, liksom »Ett prästbetyg« (som ges åt en gammal regementspräst av en major) och »Moteld«. Vemodigare är då »Proconsul«, om en åldrande man och hans likaledes åldrande häst.

En varning bör dock ges för »En början – inget slut«: inte för att det som titeln antyder är vad som var tänkt som de första två kapitlen ur en roman, utan för att det första av dessa skildrar allvarligare kroppsskada i tämligen klara termer. Den känsliga bör hålla sig undan. Det bör den kanske göra även annars, dock mer på grund av den skörlevnad som skymtar då och då. Övriga rekommenderas läsning.

Read Full Post »

Kronologiskt är Vänner emellan inte senare än t.ex. Flickan med bibelspråken, men det känns ändå så: till skillnad från andra av Piratens böcker tränger det moderna samhället in här, med bilar, ålderdomshem och ett barndomslandskap som tydligt förflyktats. I alla fall i vissa av berättelserna: i andra finns det gamla Skåne kvar, eller så står de halvt utanför tiden.

Boken inleds dock stilenligt: författaren är på besök i sin hembygd, halvt skövlad och förkrympt, och besöker en kyrkogård: berättandet kommer visserligen igång, men det man får höra är om klart avlidna personer,och sådana som förekommit i tidigare böcker: såväl kapten Anton som patron Esping dyker upp. I »Fem kvart på landsvägen« får man följa författaren på bussresa och se allehanda personager som då dyker upp, och »Per Omme« handlar om en man med ett ruckel till bostad och genomträngande skräck för att hamna på ålderdomshemmet.

Även Peter Gädda dyker upp: visserligen bara som en person i ett jaktlag, vilket mestadels är en ursäkt att få berätta uppenbara lögnhistorier och like naturskildring, men trevligt ändå. »Julgäst« och »Arkeologi« är mer klara poängnoveller, »Vänner emellan« och »Plats efter Jonsson« något åt det tragikomiska, och »Augusta kommer till insikt« lär en hur man skall hantera hustrur som kommit på en som otrogen.

Det är en god samling, utan dåliga nummer, och försvar väl sin plats bland övrig Piraten-produktion.

Read Full Post »

I Småländsk tragedi finns historier som senare även publicerades Piraten-samlingen Flickan med Bibelspråken; har man läst den är det bara fyra av åtta historier som är nya, och inte de längre heller (de som återfinns i båda är, förutom denna boks titelnovell, »Julkorgen«, »Kapten Anton« samt »Olofin svarar rätt«), inalles bara runt sextio sidor unikt material.

Nu är ju sextio sidor Piraten inget att fnysa åt, speciellt inte dessa historier: en berättelse om vad som egentligen hände när en gammal dam som ung tös botades från lamhet vid en helig källa, en om hur Piraten fick lära sig att ta det lugnt med lögnerna, en om hur hans tjocke, något snåle vän lyckades bryta en vedhuggarstrejk (en tämligen beskedlig sådan), samt vad som i all världen fick en bekant att skaffa både piano och aversion mot blommor på en och samma dag. Trevliga saker alltihop, precis som man vill ha dem. Övrigt material är, såvitt jag minns, också det gott.

Not: Denna recension fick ni tack vare köerna på Arbetsförmedlingen.

Read Full Post »

För den som är van vid Fritiof Nilsson Piratens mer komiska berättande är Bokhandlaren som slutade bada inte helt väntad: förvisso är det också här i grund och botten skrönor i skånsk miljö, och även om humorn framkommer är den uppblandad med ordentliga doser tragik. Ofta är det snarast tragik som spätts med små doser humor.

Titelns bokhandlare är också huvudperson: Jakob är förnamnet, badandet, och det efterföljande disputerandet, sker i en liten krets där han är den främste, och vari man återfinner hans främste vän korpralen Krakow, som spelar rollen som landsbyggds-Don Juan, utan att det dock ligger större allvar däri. Bokhandlaren är en rätt ensam själ som alltid varit för blyg för att finna väg till ena pigo, och beundrar därför den mer världsvane korpralen, som i sin tur beundrar bokhandlarens boklärdom. En dag lyckas bokhandlaren vinna pengar som tar honom och hans vän till Stockholm för att söka efter korpralens gamla kärlek Sabina. Bokhandlaren finner henne, men av barmhärtighet döljer han sanningen för sin vän: hon är nu gammal och fördärvad, en före detta sköka ingen längre vill ha. De återvänder hem, och tillvaron fortsätter med sammankomster varje söndag under det varma halvåret.

Så en dag kommer till slut förändringen, i form av en vacker dam, syster till bokhandlarens lätt efterblivne granne. Hon återvänder nu till Grimsby efter år i Antwerpen, med ett minst sagt spännande bagage. Tycke uppstår, giftermål ingås, och så kommer katastrofen, som leder till motvilja och förtal, avsky och isolering, och sedan allt mer hatfulla utfall makarna emellan. Det är ingen vacker syn, även om många av detaljerna vore enastående komiska om inte bitterheten vore så tydlig och så begriplig.

Berättelsen är i sig inte sådan att den direkt gör ett trevligt intryck, även om enskildheter gör det. Mitt i all must och frodighet är dock personernas uppträdande i stort sett rimliga, och Piratens handlag med skånsk landsbygd omkring förra sekelskiftet är omisskännligt. Ändock  föredrar jag nog hans lättare stycken.

Read Full Post »

Om man vill se mer av Fritiof Nilsson Piraten än bara mustiga historier från Österlen är Flickan med bibelspråken att rekommendera: här fås även berättelser från Småland, samt, passande nog, från sjöresor – och då inte bara den med Anton, Färs härads store sjöman – en inte alltför stor bedrift: ett par månader »till sjöss« (på en kanalbåt. Göta kanal), och ett världsvant uppträdande. Även om resan med Eli ombord bara företogs på en liten insjö kan resultatet nog anas.

Men förutom sådana barndomsskildringar, vilka vanligen förknippar med Piraten, får man alltså en del annat också: om tiden då nämnda flicka var den nyblivne advokatens hemhjälp, om hur han låtsades vara adelsman inför en engelsk lord med Tranås vattenkuranstalt som boställe, om hans seglatser på Nordsjön (tillnamnet till trots: hans seglarfärdigheter var knappt passabla. Ej på grund av direkt oskicklighet, utan bristande simultanförmåga), samt en redogörelse för en gammal överläggare till vän, som en dag blev centralfigur i »Mysteriet med de svarta fötterna«, något i gammal god pusseldeckaranda.

Givet att allt kanske inte hör till det absolut yppersta av Piratens alster är det ändå en trevlig liten samling, som med gott samvete kan rekommenderas (även om varning utfärdas för att en anekdot som relateras är starkt rasistisk. Men bra om man kan bortse från det).

Read Full Post »

Det är svårt att inte tycka om historierna som av Fritiof Nilsson Piraten dukas upp i Historier från Färs: berättelser diverse original som en gång möjligen framlevt sina dagar i en härad nere i sydöstra Skåne: den enögde slaktar Klerk som en julafton tror sig få en äkta helvetesmaskin tillskickad postledes från Amerika, den ständige skrodören och småfixaren Lutterlögn, trädgårdsmästar Vanteck, av byborna ansedd i förbund med Satan. Med fler.

Förutom de enbart halvt otroliga berättelserna, som hur Lutterlögn närapå nös ihjäl som hämnd för att han lurat på handlarn 14 vänsterhandskar, eller hur en gosse i en skolklass blev utstött efter att ha försvunnit under frökens begravning, eller hur författaren med en kamrat ägnade en vacker söndag till att retas med en unge som idag skulle kallats söndercurlad, eller, som sagt, hur den storsvärande slaktarn handskades med en potentiell brevbomb: lustiga, sorgliga, medkännande och mycket mänskliga, med enbart aningen mindre pietet mot ungdomens förvillelser än böckerna om Bombi Bitts bravader – liksom dessa är berättelserna här i allmänhet berättade i jagform, dessutom om en ung gosse som är son till ortens stins och med en gammal tjänsteande vid namn Boel i huset, så den som vill se dem som en fortsättning hamnar inte mycket fel, även om övriga personer inte återkommer.

Liksom böckerna om Bombi Bitt står också en pust av forna tider muntliga berättarkonst kring dessa böcker, välavvägt och fantastiskt: helt enkelt mycket god läsning.

Read Full Post »

I uppföljaren till Bombi Bitt och jag låter Fritiof Nilsson Piraten Eli och Bombi Bitt fortsätta sin vandring i Tom Sawyers och Huckleberry Finns fotspår, nu närmast i form av de litterärt inspirerade groteskerierna i slutet av Huckleberry Finn. Här är det dock inte fråga om rymmarromaner utan snarare raka motsatsen: amerikanska detektivromaner av lägsta  litterära kvalitet; därför heter boken också Bombi Bitt och Nick Carter och inleds med en fantastisk session där Eli läser för analfabeten Bombi Bitt ur ett sällsamt illa översatt häfte – är man det minsta intresserad av översättning så ömsom skrattar, ömsom ryser man över de befängda påhitten.

Snart blir det dock som vanligt i dylika parodier dags att sätta de teoretiska lärdomsspånen i praktiskt bruk: till Tosterup kommer en dag den mystiske Mr. Urdal, och snart är gossarna övertygade att han är en riktig skummis. I synnerhet Bombi Bitt visar sig ha anlag för detektivyrket, medan Eli är mer olycksam och på det hela taget lyckas fylla Watson-rollen med den äran. Till slut fångar också Bombi Bitt sin skurk, även om det kanske inte riktigt ändade som han hade tänkt, och ordningen återvänder till Färs härad.

Naturligtvis vore inte Piraten Piraten om det stannade därvid: även om berättelsen är långt mer sammanhållen än i Bombi Bitt och jag förekommer det ändå inskjutna berättelser om män som spränger bort ena skinkan, de sorgeliga tilldragelserna på Lunnarp, eller gästabudet vid Nybo kvarn, och även om de komiska höjderna aldrig  riktigt når samma nivå som den inledande pastischen så är det hela ändå väldigt roligt. Har man det minsta intresse för parodier, skrönor eller ungdomsskildringar av det inte helt sanningsenliga slaget är detta en bok att rekommendera.

Read Full Post »

Jag vet inte riktigt vad som gjorde det, men nog sjuttsingen tyckte jag att jag begrep mig på Fritiof Nilsson Piratens Bombi Bitt och jag betydligt bättre än Bock i örtagård. Möjligen är det för att genren var mer välbekant: ungdomar som hittar på ofog är betydligt vanligare att skildra än irreligiösa män som blir kyrkovärdar. Bombi Bitt är på flera sätt ett amalgat av Tom Sawyer och Huckleberry Finn, med den förres påhittighet och den senares allt annat än lyckliga familjesituation, även om de vuxna rumlarna här i allmänhet är någorlunda hyggliga mot småpojkar, även om de stjäl åtminstone rampljuset (de som däremot stjäl kyrksilver bör man akta sig för: de är inte hyggliga någonstans).

Episoden Fiskafänget (det är i högsta grad en episodroman) kan få illustrera: Bombi Bitt och berättarjaget Eli får följa med Jöns Pumpare (ansvarig för kolning och vattenpåfyllning vid den lilla ortens järnvägsstation) och konstnären Vricklund på fiskafänge – den folkilskne och avskydde Sverigesvenskamerikanen Swansons del av ån skall tömmas. Vilket sker, men inte efter att den med väldiga kroppskrafter utrustade Vricklund brottats med en jätteål och knivhuggits av sin hunsade, vackra flickvän Elisa – om det var med flit eller ej lämnas öppet. En bra skröna på alla sätt, men som synes: varken Bombi Bitt eller »jag« spelar någon huvudroll.

Fast inte gör det så mycket, när den halvgalne Vricklund eller storskojaren Nils Gallilé, sju häraders skräck, är såpass fullödiga och intressanta upptågsmakare, eller när det ibland närmast bibliska språket så kontrasterar mot den rätt småaktiga handlingen – skildringen av skojerierna som pågår vid Kiviks marknad är klassisk.

Bombi Bitt och jag är kanske inte en favoritbok än, men jag har en känsla av att den bara kommer bli bättre av fler genomläsningar. Den som lever får se.

Read Full Post »

Older Posts »