I uppföljaren till Bombi Bitt och jag låter Fritiof Nilsson Piraten Eli och Bombi Bitt fortsätta sin vandring i Tom Sawyers och Huckleberry Finns fotspår, nu närmast i form av de litterärt inspirerade groteskerierna i slutet av Huckleberry Finn. Här är det dock inte fråga om rymmarromaner utan snarare raka motsatsen: amerikanska detektivromaner av lägsta litterära kvalitet; därför heter boken också Bombi Bitt och Nick Carter och inleds med en fantastisk session där Eli läser för analfabeten Bombi Bitt ur ett sällsamt illa översatt häfte – är man det minsta intresserad av översättning så ömsom skrattar, ömsom ryser man över de befängda påhitten.
Snart blir det dock som vanligt i dylika parodier dags att sätta de teoretiska lärdomsspånen i praktiskt bruk: till Tosterup kommer en dag den mystiske Mr. Urdal, och snart är gossarna övertygade att han är en riktig skummis. I synnerhet Bombi Bitt visar sig ha anlag för detektivyrket, medan Eli är mer olycksam och på det hela taget lyckas fylla Watson-rollen med den äran. Till slut fångar också Bombi Bitt sin skurk, även om det kanske inte riktigt ändade som han hade tänkt, och ordningen återvänder till Färs härad.
Naturligtvis vore inte Piraten Piraten om det stannade därvid: även om berättelsen är långt mer sammanhållen än i Bombi Bitt och jag förekommer det ändå inskjutna berättelser om män som spränger bort ena skinkan, de sorgeliga tilldragelserna på Lunnarp, eller gästabudet vid Nybo kvarn, och även om de komiska höjderna aldrig riktigt når samma nivå som den inledande pastischen så är det hela ändå väldigt roligt. Har man det minsta intresse för parodier, skrönor eller ungdomsskildringar av det inte helt sanningsenliga slaget är detta en bok att rekommendera.
