Om man vill definiera Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln i termer av andra verk är det tämligen enkelt: detta är vad man får om man blandar Harry Potter, Buffy och Låt den rätte komma in: en berättelse om en grupp utvalda tonårstjejer som förutom skolan och kärleken nu också måste lära sig behärska sina magiska förmågor så att de kan klara sig från den stora ondskan.
Själva huvudhandlingen är rätt klichéartad, nästan alltför så: de vändningar som kommer ser man på mils avstånd; det mest förvånande är nästan hur snabbt den första går: ena sekunden skall man tro att en viss person är ondskan själv, nästa är den en någorlunda betrodd allierad. Inte speciellt välhanterat. Det är däremot omkringarbetet: de utvalda tjejerna är av helt olika typer – en plugghäst, ett mobboffer, en bitchig populär tjej och så vidare – och även om de i vissa fall kommer varandra närmare så tycker en del av dem fortfarande lika illa om varandra när det är över som när det började.
Även om tjejerna nästan ligger väl närma karikatyren, så håller de sig faktiskt på rätt sida: är man 16 år är det kanske inte så konstigt om man hamnar i fack, även om det hade varit trevligt med något lite mer oväntat drag ibland. Å andra sidan så hjälper deras manifesterade krafter med detta: vad händer när mobboffret kan kontrollera andras tankar, eller när den snygga tjejen blir osynlig? Den stora behållningen ligger också snarare i den där trassliga tonårstillvaron (tack och lov att man inte är i den åldern längre), och all magi blir bara ett tunt extralager.
Världsbygget är väl hyfsat: en förklaring till varför magi dyker upp i en liten håla i de mellansvenska skogarna, aningar om en stor konspiration av magiker som kanske inte är så extremt kraftfulla men mäktiga i termer av organisation, någon slags demoner som vill göra världen till sin lekplats, och krafter baserade på elementen. Inget som inte setts förut, men som sagt, det är inte det som gör att man vill läsa mer och mer.
