Oavsett vad man tycker om Dantes Skärselden i övrigt, så är det tydligt att det är ett verk som fler borde läsa, eftersom det på ett storartat sätt krossar två stora myter: för det första den protestantiska myten om skärselden som syftad till att plåga dem som nog förtjänat att komma till paradiset men ändå syndat så att de borde ha något slags straff (och dessutom att det är möjligt att betala för att komma runt den), och för det andra den kanske mer utbredda, men mindre allvarliga, vanföreställningen att medeltidens människor trodde att världen var platt: Dante har placerat berget där reningen pågår som Jerusalems antipod, och han förstår vad detta innebär: solen vandrar moturs över himlen, när solen går ned över Dante och hans ledsagare Vergilius går den samtidigt upp över Jerusalem, och så vidare.
På väg upp för detta berg får man sig en lektion i medeltidskatolsk teologi och morallära: alla har rätt att komma till himlen så länge man är beredd att uppriktigt ångra sig inför Gud, men vägen dit är olika lätt beroende på hur man levt sitt liv: har man avhållit sig från att synda är den kort, har man syndat så måste själen först helas, även om boten kan synas väl så plågsam: har man till exempel varit en frossare (en av de minst allvarliga synderna, då den kunde utövas utan att egentligen gå ut över medmänniskorna) så måste man gå och svälta, har man varit avundsam får man gå omkring likt en tiggare. Eller har och har, de flesta måste genomgå de flesta kretsarna, det enda som varierar är tiden man där spenderar till själen renats (glöm förresten det där med skärselden, det är inte mycket eld som visar sig här).
Dessutom får man sig en lektion i ondskans väsen: Verigilius förklarar för Dante att kardinalsynderna (vanligen benämnda dödssynder) egentligen inte kommer av någon slags ondska (existensen av sådan förnekas rentav) utan snarare är korrumperad kärlek: antingen till sig själv (högmod, avund, vrede), totalt oriktad (lättja) eller alltför stark (girighet, frosseri, vällust). På vägen genom skärselden möter man därför botgörare ur Dantes samtid som försöker bli kvitt de märke deras synder lämnat på deras själar, och får dessutom klassiska exempel på antingen människor som förletts av respektive synd eller på ett klart sätt lyckats avhålla sig från dem.
När Dante till slut når bergets topp träffar han till slut sin Beatrice, den kvinna som enligt honom själv tidigare hållit honom på den rätta vägen fram till dess att hon dog och han hamnade i den mörka skog Vergilius räddade honom ut i början av Inferno: nu förebrår hon honom dock för hans syndfullhet innan han ångrar sig varefter boken avslutas med en orgie i allegorier, något som Dante dittills lyckats klara sig utan att använda alltför många av.
Versen är som i Inferno för det mesta lättflytande (med vissa undantag), men knappast någon stor njutning. Skärselden är helt klart en bok som den som är intresserad av medeltida teologi bör läsa (trevligare introduktion är svår att tänka sig), men den som inte är det kan mycket väl nöja sig med Inferno: Skärselden går visserligen aldrig på tomgång, men den är inte speciellt engagerande heller.
Lämna ett svar