Jag är inte säker på om jag egentligen borde plockat upp Flann O’Brien-samlingen Det elektriska ångloket på bokmässan; ingenting sade egentligen någonting till mig om att det här skulle vara årets stora positiva överraskning. Boken innehåller diverse stycken skrivna för tidningar: en inledande fingerad och helt vanvettig insändardebatt, en massa smärre stycken som jag bara vet borde placeras någonstans i närheten av Borges (var annars gör man av texter som rör sig mellan essäer, noveller och göteborgsvitsar?) samt tre noveller av det mer skruvade slaget.
Borges ja: det mesta häri påminner om hans sätt att ta de mest oväntade ämnen och sedan skruva dem till oigenkännlighet, från de ohejdbara insändarna från en samling gamlingar som skall ha gått på tepartyn med alla möjliga författare från 1800- och tidigt 1900-tal (Ibsen, Conrad, Strindberg, Dostojevskij, Coleridge…), över historier om herrar Keats och Chapman som slutar i ordvits av bästa (eller sämsta, beroende på smak) märke till historier om någon form av järnvägsinspektör, vilka frossar i detaljer men förutom titelnovellen inte alltid leder till något en icke invigd kan riktigt förstå. En del av materialet är faktiskt tämligen obegripligt eller aningen charmlöst, men det uppvägs mer än väl av höjdpunkterna.
Det här var skoj, nu skall jag se vad som står att uppbringa på originalspråk.
