För nöjes skull

Undertiteln till Dick Harrisons Skapelsens geografi säger mer än vissa baksidestexter: »Föreställningar om rymd och rum i medeltidens Europa«. Dessa föreställningar analyseras på två sätt: dels undersöks rummets laddning (en dimension som till viss del förbleknat, men som lever kvar på till exempel begravningsplatser) dels en om hur långt den geografiska kunskapen sträckte sig, och vad som tänktes ligga bortom det kända.

Den första frågeställningen är i viss mån lätt att komma åt, i alla fall om det handlar om religiös laddning: möjligheten att söka beskydd inom något helgons hägn förekommer i flera olika källor, både i form av asyl i kyrkor och helgonets beskydd av städer. Utöver denna laddning sägs dock inte mycket – man hade annat kunnat tänka sig undersökningar av t.ex. det egna hemmets helgd – och även om redogörelser för vad hämndlystna merovinger gjorde för att komma åt asylsökande ogärningsmän svårligen kan bli annat än trevlig läsning så hade man kanske ändå förväntat sig något mer.

När han så kommer till den andra frågan inleder Harrison med att införa två begrepp han namngivit »mikrorum« respektive »makrorum«, där det förra sägs vara det område man har empirisk erfarenhet av, och det senare är en mer kosmologiskt färgad plats – de områden som på kartor kan få kommentaren att »här finnes drakar«. Något ligger väl i en sådan uppdelning, men frågan är om den är så entydig som Harrison vill ha den till: han säger till exempel att Antarktis ingår i hans mikrorum, då han sett foton därifrån, och vet vad som finns där. Samtidigt förs t.ex. Jerusalem till de flesta medeltida människors makrorum, då de inte varit där, utan bara fått (genretypiserade) skildringar därifrån Skillnaden förefaller således inte ligga i huruvida man har kunskap om området, utan om den är korrekt. Samtidigt ges dock som exempel på moderna makrorum saker som en galax långt, långt borta, vilket kastar tvivel på slutsatsen om att den enda skillnaden mellan dåtidens och dagens makrorum är var de placerats: de flesta torde ju vara medvetna om att vad som försiggår i Ankeborg eller ombord på rymdskeppet Enterprise är fiktion, medan medeltidens kunniga uppenbarligen trodde på att det fanns gripar i Kina.

Detta är ju inte i sig ett vederläggande av kategorierna, men de visar ändå på en viss slapphet i tänkandet kring dem: snarare skulle man kunna tänka sig att makrorummets utsträckning idag är ungefär densamma som tidigare. Ty vi »vet« ju idag att i Norrlands inland dricker man hembränt och kör skoter (eller så har man flyttat därifrån, beroende på kön), och i betongförorten blir man rånad, om inte värre, och så vidare: fördomarna har tagit sig något mindre extrema former, men har inte flyttats så mycket längre bort geografiskt.

Nåväl, om uppdelningen är kanske inte är helt meningsfull är ändå redogörelserna för enskilda delar av människans världsuppfattning intressant läsning: myten om jordens platthet demoleras, de gamla mappa mundis uppbyggnad som symboliska snarare än lantmäteristiska förklaras, och medeltidsmänniskan förklaras självklart vara lika intelligent som dagens, men med sämre mätinstrument och andra tankebanor.

Bokens huvuddel är dock undersökningen av mikrorummets storlek: i hur stort område kunde en medeltida bonde (adelsman, kunglig ämbetsman) tänkas vara någorlunda hemmastadd? Mycket källforskning blir det, i synnerhet i Somerset, som tagits som typexempel, (om än det tämligen goda källäget troligen var mer avgörande). Detaljerna är nästan för många, men slutsatsen är klar: man kunde nog förvänta sig att även bönder hade tämligen god kunskap om ungefär det område de kunde gå till på en dag, samt ibland även kännedom om andra viktigare platser. Mer besuttna kunde förväntas känna till än mer. Bilden av den hemmasittande bonden, som knappt kände någon annan än sockengrannarna, visar sig alltså här som mindre sannolik.

De resultat som redovisas är dock i viss mening preliminära; forskning om rumsuppfattning hade vid skrivandet inte gjorts i större utsträckning (och Harrison är rätt kritisk mot vad som gjorts, då det ofta utgått från enstaka typer av källor och därmed kunnat missa andra viktiga aspekter). Resultaten i Skapelsens geografi är därför att betrakta som osäkra första slutsatser på ett område där mycket återstår att göra. För den läshungrige är den väl inte helt oäven läsning, men nog har Harrison åstadkommit mer läsvärda alster.

Read Full Post »