Sommaren är snart slut, men det finns en sak kvar för Lumberjanes att göra i End of Summer: stoppa den grå massa som sprider sig över skogen och förvandlar allt till sten. De måste evakuera sjöjungfrur, levande statyer, yetis, Abigail, vanliga djur, magiska djur och allt annat de träffat på i tidigare äventyr; Diane behöver försöka få sin familj att hjälpa till, och Rosie och Nelly försöker hålla tillbaka det grå allt vad de kan.
Det är alltså inte alltför svårgenomskådad symbolik som vilar över det hela, men den känns inte oväntad eller oförtjänt. Mycket handlar om att hjälpas åt och försöka bry sig, små ögonblick när man tar hand om någon annan. Man kunde möjligen önska sig att när de väl listat ut hur det grå skall motas kunde få någon sida extra där de ägnar sig åt det, för när slutet kommer är det väldigt abrupt.
Att det hela avslutas med en svit väldigt korta berättelser om någon sida var känns då nästan som ett bättre avslut: en chans att påminnas om att den verkliga magin nog egentligen ligger i en soluppgång med sträckande fåglar, ett meteorregn, eller bara något man gör tillsammans.
Sommaren är nu slut för den här gången, och det är nog bra så. Visst hade det kunnat bli ännu en, eller den här fått fortsätta i evigheten, men det är nog rätt att lämna den saken i minnets händer. Det är ändå där de riktigt stora somrarna lever.
