Ray Bradburys Fahrenheit 451 lider av all fantastiks stora problem: balansen mellan berättelse och värld, bakgrund och karaktärer. Här är det satt i en värld med ordentlig 50-tals zeerust: en framtid där alla hus täcks av plast och därmed brandsäkrats, i vilken det finns robothundar och bil-helikopter-hybrider och där alla går omkring med örsnäckor och lyssnar på musik, men också där bombplan flyger omkring och ett atomkrig byggs upp i bakgrunden, och där kvinnor sitter hemma och ser på hjärndödande underhållningstv medan männen arbetar.
För det boken är mest känd för är ju egentligen främst att brandmännen sysslar med att starta bränder: när någon befinns ha böcker hemma rycker de ut och bränner ner dem och huset. Vad som dock inte är riktigt lika känt är att detta bara är det främsta symptomet på ett samhälle där tankeverksamhet ses som suspekt, där folk översköljs av reklam och underhållning de inte kan komma ihåg fem minuter efter att den är över.
Det är ytterst en värld där kravet på att aldrig bli upprörd lett till att allt som leder till djupare tankar rensats ut: det skall gå fort, låta högt, tas in och försvinna lika kvickt. Brandmännen och regeringens kampanj mot böcker ger egentligen bara folket vad de vill: de flesta är bara glada att slippa dem.
Men, som sagt, skildringen av hur Guy Montag en dag börjar undra om det verkligen är rätt att hålla på och bränna böcker käns inte helt övertygande: världsbygget är acceptabelt, likaså slutet och hur underhållningskravet gör att ett atomkrig kan smygas på en befolkning, men Guy känns inte som han passats in rätt från början. Läsbart, och en bok som det finns mycket intressanta vinklar i, men som berättelse inte helt lyckad.
