Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Ray Bradbury’

Ray Bradburys Something wicked this way comes var en svår bok att börja läsa: inte för att handlingen var tråkig eller personerna i den olidliga, utan för att prosan var tjock och övermättad, vilket gjorde att det blev som att läsa genom sirap: det var svårt att riktigt orka mer än några sidor av detta åt gången innan handlingen verkligen tog fart.

Det är kanske ett inte helt opassande sätt att få boken att framstå som lite mer än bara en modern skräckhistoria om ett sinistert tivoli som kommer till en amerikansk småstad sent i oktober och förskräcker och förtrollar innevånare med visioner av deras litenhet och mirakelkurer som snabbt visar sig bara ha biverkningar. I centrum står den illustrerade mr Dark, som verkar dra i alla trådar, och den mer öppet agerande och ilskne Cooger. De enda som till en början verkar se genom delar av dunsterna är de två pojkarna Jim Nightshade och Will Halloway, som snart skall lämna barndomen bakom sig men fortfarande smiter ut för att palla frukt eller smyga på kyrkogården.

Men först skall alltså mästarna av den spegellabyrint där man kan se sitt åldrade jag, den magiska karusell som kan få någon att åldras eller föryngras, den elektriska stol som kan hålla nästintill döda män vid liv och den häxa som kan söva någon till döds undvikas, stoppas, överlistas? Inte en lätt uppgift för trettonåringar och den som till slut får komma och faktiskt lösa problemet är något oväntat Will Halloways något åldrade far (även om femtifyra idag inte verkar fullt så överårigt som Bradbury vill utmåla det som).

Den poäng som den utarbetade prosan till slut förbereder för, den poäng som behöver någon form av uppbyggnad inför så den framstår som lite mer än en påhängd moralitet på en historia främst ämnad att framkalla skräckrysningar, är den tämligen enkla att man bör leva livet här och nu: inte i meningen att man inte skall bry sig om andra eller vad som komma skall, utan att allt skall ha sin plats. Gårdagen är inte en lämplig framtid, och om man inte gillar den framtid man ser framför sig, så är inte billiga tricks eller flykt någon lösning, utan endast att lära sig finna löjet i sig själv, men inte andra.

Read Full Post »

Ray Bradburys Fahrenheit 451 lider av all fantastiks stora problem: balansen mellan berättelse och värld, bakgrund och karaktärer. Här är det satt i en värld med ordentlig 50-tals zeerust: en framtid där alla hus täcks av plast och därmed brandsäkrats, i vilken det finns robothundar och bil-helikopter-hybrider och där alla går omkring med örsnäckor och lyssnar på musik, men också där bombplan flyger omkring och ett atomkrig byggs upp i bakgrunden, och där kvinnor sitter hemma och ser på hjärndödande underhållningstv medan männen arbetar.

För det boken är mest känd för är ju egentligen främst att brandmännen sysslar med att starta bränder: när någon befinns ha böcker hemma rycker de ut och bränner ner dem och huset. Vad som dock inte är riktigt lika känt är att detta bara är det främsta symptomet på ett samhälle där tankeverksamhet ses som suspekt, där folk översköljs av reklam och underhållning de inte kan komma ihåg fem minuter efter att den är över.

Det är ytterst en värld där kravet på att aldrig bli upprörd lett till att allt som leder till djupare tankar rensats ut: det skall gå fort, låta högt, tas in och försvinna lika kvickt. Brandmännen och regeringens kampanj mot böcker ger egentligen bara folket vad de vill: de flesta är bara glada att slippa dem.

Men, som sagt, skildringen av hur Guy Montag en dag börjar undra om det verkligen är rätt att hålla på och bränna böcker käns inte helt övertygande: världsbygget är acceptabelt, likaså slutet och hur underhållningskravet gör att ett atomkrig kan smygas på en befolkning, men Guy känns inte som han passats in rätt från början. Läsbart, och en bok som det finns mycket intressanta vinklar i, men som berättelse inte helt lyckad.

Read Full Post »