Titeln på Ola Wikanders Gud är ett verb verkar tyvärr inte direkt ha något att göra med överblivna skal av civilisationsförintande jättelika rymdskepp (även om han förmodligen inte skulle tycka illa om en sådan koppling), utan syftar snarast på att den hebreiske gudens namn, vanligen latiniserat som Jahve, i grund och botten likt de flesta semitiska ord troligen är just ett verb med betydelsen »vara«.
Huvuddelen av boken handlar om diverse gammaltestamentliga ting; finns det ett övergripande tema är väl det hur det där verbet har utvecklats från att urprungligen ha varit en stamgud för israeliterna, i sig inte särskilt annorlunda från t.ex. Baal, till att genom århundrandena gått att bli den främste guden, så den ende tillåtne guden att dyrka, och till slut den ende verklige guden. En nätt liten tripp som mig veterligen få andra klarat av mer än de tidigaste stegen av. Samtidigt är det en mycket slumpartad utveckling, innefattande vad som i efterhand ser ut som en religiös kupp för att öka Jerusalems prestige och kontroll och en teologi framväxt i den babyloniska fångenskapen.
Mycket av det presenterade tycks ha karaktären av introduktionskurs i exegetik, vilket är gott; det är ett område där det troligen kan behövas lite rättning då och då till följd av kristendomens i sig rätt egendomliga anspråk på historicitet (de av religionerna som inte på olika sätt går tillbaka på dyrkan av Jahve reser vanligen inga anspråk på att anses som korrekta bara för att en viss person skall ha gjort eller kommer att göra något vid en viss tidpunkt). Wikander förklarar också varför exegetiken är att betrakta som en vetenskap, och hur detta trots att man egentligen inte tar ställning till sanningsanspråken i Bibelns utsagor om Gud leder till spänningar för de troende.
Bokens försök att visa på relevansen i Gamla testamentet är också tämligen välbalanserat; tack och lov blir det inte till en lång upprepning av sentida influenser (även om han gärna kunde få vara lite mindre beskäftig när han citerar Leonard Cohen), även om det som finns kanske ger ett lite slumpartat intryck. Tillsammans med att en del upprepningar inte riktigt redigerats bort är detta dock enda större anmärkningen.
Gud är ett verb är helt enkelt ännu en i raden av läsvärda böcker från Wikanders penna, och även om han nu rört sig en bit bort från de språkfrågor han började med har han inte helt släppt dem.
