Dick Harrisons diskuterar i inledningen till Gud vill det! två kända svenska korsfarare: Arn Magnusson och Antonius Block. Hade den skrivits idag hade troligen en helt annan nordbo också diskuterats: korståg är något som starkt intresserar en viss grupp kriminaldårar. På medeltiden var det visserligen också främst en angelägenhet främst för en begränsad grupp, men denna var desto viktigare: stormän, kungar, helgon.
Inte heller var korståg något som begränsades till krig mot muslimer: visserligen gick de mest kända av dem mot länder som kontrollerades av Muhammeds efterföljare, men då var det platserna som var det viktiga, inte folket. Men det var inte bara dit som folk drog med vapen i hand för att vinna evigheten: man slogs dessutom för att återta iberiska halvön, för att utrota kätterska rörelser, och, viktigast här i Norden, för att omvända hedningar och schismatiker. Korstågen till Mellanöstern var spektakulära men på sikt resultatlösa; de till Vendland och Baltikum är mindre kända men har gett resultat som stått sig genom århundradena (resultaten av de till Preussen sopades undan efter andra världskriget när östtyskarna kastades ut av ryssarna). Korstågen mot Ryssland ledde till slut till att gränsen mot Sverige definierades.
Nordbor deltog på alla dessa scener: danskar och norrmän stred bevisligen i det Heliga landet (och på väg dit hjälpte de ofta till med reconquistan), danskar kristnade Vendland och Estland, svenskar försökte i Estland och kapade åt sig vad som blev delar av Finland. Det är förvisso fullt möjligt att tågen mot Vendland och Ryssland hade ägt rum även korstågsideologin förutan, men den religiösa komponenten gav säkerligen råg i ryggen och hjälpte till att övertala tveksamma krigare.
Mycket av det är tämligen obekant: korståg är något man tror skett för att erövra Jerusalem; möjligen har man hört talas om Tyska orden i Baltikum – kanske också om svenskborgen i Leal och danskarna i Estland, tack vare Jan Gulliou. Men vem i Sverige har hört talas om Valdemar Sejrs lyckade ikonoklasm i Arkona, Visby som bas för korståg, syndernas förlåtelse för krig mot ryssen? Det är ju ändå inga små okända personer som varit inblandade i vissa av projekten: Saxo Grammaticus historia är till viss del tillkommen för att stadfästa minnet av de ärorika danska erövringarna, Heliga Birgitta var den som mest högljutt predikade korståg mot schismatikerna i öst.
Nåväl, som korrektiv mot sådan historielöshet är det ett utmärkt verk, som går igenom mycket av vad man kan vilja veta: vem, var, när, hur, varför, vad. Läsvärt.
