Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Hans Alfredson’

I bokhyllorna märkta »historia«, liksom i populärhistoriska tidsskrifter, tycks i alla fall en tredjedel av utrymmet vara vikt åt andra världskriget. Det finns egentligen bara ett område där detta krig dominerar mer: i alternativhistoriska romaner. Inte konstigt, egentligen, eftersom det var en tid när världshistorien stod och svajade, dessutom under lång tid och med många moment. Man behöver inte ponera vad som hänt om Hitler vunnit för att det skall bli intressant; det går att göra mycket med mindre.

Som i Hans Alfredssons Attentatet i Pålsjö skog. Sagda attentat utförs av en liten grupp män, där berättarens pappa ingår. Gruppen träffas i början för att diskutera vad man kan göra för att stå emot Tyskland. Man radikaliseras, och till slut blir planen att slå till mot en av permittenttransporterna, med dynamit och kulsprutor. Det visar sig dock  bli mer än bara ett attentat som Tyskland möjligen skulle kunna ignorera: på tåget befann sig en viss Eva Braun.

De trupper som skulle skickas till Kreta får istället vändas mot Sverige. Det tar inte lång tid, så är landet ockuperat, på samma sätt som Danmark och Norge. Judar förföljs, civilbefolkning far illa, Quislingar, rövslickare och översittare dyker upp. I de norrländska skogarna är några av de kvarvarande attentatsmännen medlemmar i en gerilla. Andra har återvänt hem när ingen lyckats lista ut att de medverkade i dådet. Någon hjälper Wallenberg smuggla judar till Island, en annan måste själv fly dit med familj. Ingen går omärkt ur kriget.

Det är kort sagt en jäkligt bra bok, där krigets djävulskap hemsöker flera personer på olika sätt. Samtidigt smyger den in vad som faktiskt hände: historien faller i stort sett in i igenkännbara mönster utanför Sverige. Ökenkriget går bättre och snabbare för de allierade när de fått behålla Kreta, och kriget tar därför slut ett halvår tidigare än annars. Likväl sker Stalingrad, Normandie, Arnheim, Ardennerna i samma ordning och med samma resultat som annars. Till slut står man där med i ett berättarnu under nittiotalet, när nynazister stövlar runt (och inte är det för att komma med någon sund EU-kritik)

Read Full Post »

Ett ur dramatisk synpunkt stort problem med deckare av pusseltyp är att utgången är given på förhand: den mästerlige detektiven kommer sätta fast skurken (skurkarna), såvida inte dessa visar sig ha haft extremt förmildrande omständigheter. Även om Poirot någon enstaka gång inte meddelar myndigheterna den korrekta lösningen, eller Irene Adler lyckas få Holmes till remi, så vet man att åtminstone lagens anda kommer triumfera. Därför vore Hans Alfredsons Lagens långa näsa ett välkommet korrektiv, om det inte varit för att den är lika ensidig den: här misslyckas istället ordningsmännen (vanligen ledda av den numera pensionerade kriminalkommisarie Albin Winkelryd) varje gång att sätta skurkarna bakom lås och bom, såvida inte dessa förrådes av sina egna.

Annars är det den vanliga typen av smarta kupper: fängelseflykter, infernaliska mord, stölder, och i ett fall ekonomiskt trixande. Delinkventerna kan vara förhärdade brottslingar eller ovilliga medhjälpare som ser sin chans, storförbrytare eller småtjuvar. Berättelserna utgår ibland från annat känt, även om det bara är till titeln: »Bokhandlaren som slutade i badet« och »Tio små negerbollar« är typiska. Vid annat tillfälle hamnar man i Costa Negra.

Det jag intagit var en ljudbok, så vissa delar har inte riktigt fastnat som de troligen skulle om det var en vanlig bok. Å andra sidan har jag fått lyssna på Hasse Alfredson i nästan fyra timmar, och det är inte fy skam det heller.

Read Full Post »

Det går att se Hasse Alfredsons En ond man som en sorts mörk spegling av Piratens historier om diverse sockenpampar: även om dessa långt från alltid är moraliskt framstående, är de ändå knappast så härsklystna, så likgiltigt sadistiska som titelns fabrikör Höglund. Man får se denne belyst från sex olika vinklar, av sex olika personer i hans omgivning: bland andra hans son, hans älskarinna, hans mördare. I några förekommer han endast perifert, som den om en liten grupp nazister han varit med i och stött, i andra är han viktig men frånvarande, i någon tar han nästan mer plats än berättaren.

Första novellen berättas av en Hans Alfredson som träffar på en barndomskamrat, som han inte sett på många år; här figurerar endast fabrikören i bakgrunden, och historien skulle egentligen kunnat berättas honom förutan som något än mer i stil med Piratens noveller med nattligt supande och märkliga sammanträffanden. Liknande berättarglädje förekommer också i senare berättelser, men fabrikörens ondska framkommer allt tydligare och berättelserna glider alltmer från det glättiga, även om enstaka mindre bleka episoder fortsätter att förekomma. Höglunds ondska framstår som alltmer ohejdbar; den fortsätter att verka även efter hans död, och kan förstöra livet även för personer han aldrig träffat.

Det är inte en glad bok, eller egentligen uppbyggelig, ej heller en ren misär eller någon djupare behandling av ondskan. Den är dock mer än läslig, vilket är fullt nog.

Read Full Post »

Det är lite ironiskt, men Hans Alfredsson svarar faktiskt aldrig på frågan Varför är det så ont om Q? I alla fall inte explicit. Man kan förstår ju att det har med Q-hunden att göra. Q-hunden som är gul, med blå byxor, äter Q:n och jobbar för Boven. Om jag någonsin skall ta över universum och världen skall jag göra som Boven: bygga en lettrosug och gå omkring och suga upp alla bokstäver (till och med de som fortfarande bara finns inne i blyertspennorna). Och dessutom säga en massa långa, fina ord som Presidentifikationsminister.

Fast då måste jag i och för sig se upp för sådana som Pim och Påhittiga Johansson, med sin väska som har större innermått än utanmått (hans bästa uppfinning!) där han har saker som livsmedel, som får döda ting att leva ett litet slag (hans bästa uppfinning!), eller sträckolin, som får saker att växa (hans bästa uppfinning!). Å andra sidan får man förvirra poliskonstaplar och sandwichmän, och det verkar ju skoj.

Det är en mycket rolig liten historia, helt i klass med Ture Sventon, både vad gäller äventyr och stilistik.

Read Full Post »

Svea hunds limerickar, av Hans Alfredson, är kanske främst imponerande som maratonprestation: under varje föreställning av sagda revy framfördes en ny. Inte helt konstigt då om kvaliteten ibland skakar något, med nödrim eller misshandlade anapester.

För att tala med den store doktorn kan en limerick vara såväl rolig som anständig, men de roliga är sällan anständiga, och de anständiga sällan roliga. Något undantag finnes väl, som den om de två bröderna i Spånga:

Det bodde två bröder i Spånga
som var väldigt olika långa.
Dom var glada ändå
när dom tänkte uppå
att de var ju – trots allt – lika många.

Men annars är detta inget för pryda: är det inte direkt ekivokt så är det i alla fall fyllt med andra kroppsfunktioner man normalt undviker att tala med farmor om.

Varje dikt har också fått ett företal med varierande mängd nonsens i: ibland nödvändigt för att limericken i fråga skall kunna förstås, men även i de fall där den klarar sig själv ofta vänligt nog att meddela var man återfinner den stad som använts, eller också bara småfånigt dravel.

Read Full Post »