På bokmässan såg jag en plansch med ett resultat från en omröstning om vilken anka som var roligast i Sverige. På tredje plats hade Kalle hamnat, på andra Anna, men klar etta var Arne, en misslyckad, cynisk, ständigt pank och kärlekskrank anka tecknad av Charlie Christensen som spenderar det mesta av tidens på Zekes bar eller i sin säng, bakfull. I Jag Arne har de tidiga serierna, från åren 1983-1995 samlats.
Det är en rätt skrämmande bild av Sverige som tecknas, med ett krackelerande folkhem, växande främlingsfientlighet och alltmer skriande inkompetens – hos politiker såväl som ordningsmakt – som tecknas, för Arne ägnar sig lika mycket åt att klaga på tillståndet i Sverige som att supa sig full, vigga pengar, bryta ner känsliga personer (bland annat miljöpartister och småbarn), oftast tillsammans med Krille Krokodil. Krille skiljer sig något från Arne genom att stå något mer till höger politiskt (även om deras åsikter mestadels kan betecknas som »cynisk misstro«) och desto mer genom att vara betydligt mer framgångsrik hos det motsatta könet, som i Arnes värld kommer i två versioner: fotomodellsvackra respektive fula nog att slutförvaras (och hit räcker inte hans cynism: trots upprepade misslyckanden är det de första han ständigt söker sig mot).
På det hela taget är det svårt att ge något bra sammanfattande omdöme om innehållet, förutom generaliseringar i stil med »träffsäkert och cyniskt« Man skulle kunna citera några av de bättre dialogerna, men det är ofta inte en enskild rad som gör det. Så mycket är dock säkert som att jag instämmer med resultatet av den där omröstningen.
