Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Jan Guillou’

När Jan Guillou bestämde sig för att skriva en uppföljare till sina Arn-böcker fick han genast tre problem att ta itu med; två som han själv försett sig med och ett som inte var mycket att göra åt. Det senare var att där Arns 1100-tal sannerligen är den svenska historiens mörka århundrade, om vilket vi vet mindre än det tidiga 1000-talet, så är 1200-talets första hälft förvisso också det dunkelt och svårtytt, men inte så svårtytt att det inte går att ställa frågor. En av de intressantare, och den som Arvet efter Arn är ett enda långt svar på, är denna: var höll egentligen Birger jarl hus? När han på allvar träder in på den historiska scenen är han redan en äldre man och vi vet att han hade bröder som besatte höga poster i riket, så han ha varit sysselsatt med något. Ändå tiger källorna. Guillou struntar i detta, och i hans berättelse finns egentligen inget gott skäl därtill; Birger skall ha varit kungens förkämpe som ständigt fick kämpa ner uppror, och frågan besvaras alltså helt otillfredsställande.

De två självförvållade problemen kommer in precis där det andra slutar: det första är Guillous idé om en »folkungaätt«, vilket någorlunda behändigt lät sig passas in i berättelsen om Arn, eftersom denne skall ha slutit sitt liv vid ungefär samma tidpunkt som de som samtiden kände under namnet folkungar för första gången sticker upp trynet: första gången de nämns är det som kung Sverker den yngres banemän. Senare står de mest för diverse uppror mot kungamakten, pikant nog just de som Birger jarl fick ägna så mycket energi åt att slå ner (»folkungaätten« som benämning på honom och hans ättlingar förefaller vara en 1600-talsuppfinning). Eller mycket och mycket, förresten: Guillou har ju uppfunnit en oövervinnerlig ryttarstyrka åt sina folkungar, och därför går mycket av berättandet åt till att, med dramaturgi lånad från Bamse, krångla till situationen så att dessa inte skall kunna användas.

Med sådana krumbukter, liksom ett detaljerat skildrande av hur de folkungska ryttarna slår allt sönder och samman när de väl kan släppas lösa, är det inte att undra över att berättandet blir mindre intressant än i de tidigare böckerna i serien: mindre tid till karaktärsutveckling – något det annat skulle finnas goda förutsättningar för: Birger går från ung, allvarlig forsvikare till kvinnojagande lätting till gotländsk handelsman till maktlysten ättejarl till hårdhänt riksbyggare, dock utan att man känner sig riktigt tillfreds med någon av metamorfoserna utom möjligen den första –, färre spännande detaljer om tidigmedeltida liv, mindre tid att riktigt komma in i någon rytm i berättandet. Birger, den hårde maktmänniskan, är dessutom långt ifrån sympatisk: man må hålla med om hans idéer, men knappast alla de medel han brukar. Det finns en intressant konflikt mellan hans längtan efter kärlek och hans vilja till makt, men den hamnar lite väl mycket i bakgrunden.

Arvet efter Arn är en sämre bok än de tidigare böckerna i serien. Det är inte en dålig bok, men Guillous tidigare fantasier om det tidiga Sverige har tyvärr fått spränga alla vallar och göra den till mindre intressant än vad den kunde varit på egen hand.

Read Full Post »

Guillous tredje Arnbok, Riket vid vägens slut, är den fånigaste av de tre. För visst kan man väl gå med på historien om lille ambidextriöse Arn som hamnar i kloster och uppfostras till tempelriddare, eller Arn som stridande i Heliga landet i tjugo år, eller Cecilia som botgörerska i kloster under samma tid. Men Arn som storföretagare och fostrare av en mindre armé riddare på Forsvik, där man dessutom tillverkar allt från svärd till filt till glas med närmast industriell organisation? Det blir för mycket, för fånigt, känns ytterligt anakronistiskt och mest dumt.

I andra stycken fungerar det bättre, som när Guillou bjuder på halvt uppdiktade bröllopsseder, låter Arn bygga hus med rinnande vatten eller förklarar varför man fortsatte med växelvisa kungar ur vad som numer kallas de sverkerska och erikska ätterna. Man kan väl invända att man efter att ha väntat på föreningen mellan Arn och Cecilia i en hel mellanliggande bok borde få se dem lyckliga tillsammans mer än Arn försökandes bygga fred med vapenmakt, men lycka och samförstånd är förvisso långt ifrån lika intressant som olycka och konflikt, och av sådant finns det en del: ovänskap mellan Arn och hans farbror jarlen, kung Knuts förtidiga död, krig med dansken, hämndaktion mot hustrumördare och annat.

Bortsett från att Guillou börjat virra runt med industrialisering och liknande, och att han därvidlag gjort Arn till en mer obetänksam person en vad en gammal borgherre borde vara, så är det väl på det hela taget en hyfsat värdig avrundning på serien: inte lika bra som de tidigare, men god nog ändå.

Read Full Post »

I Tempelriddaren, andra installationen i Guillous bokserie om Arn och Cecilia (för åtminstone i denna del ägnar de två lika mycket utrymme), har Arn förflyttats till korsfararstaten Jerusalem medan  Cecilia går omkring och pinas på västgötskt kloster under den förfärliga moder Rikissa. Detta är också delen där Guillous från början påtänkta budskap skall meddelas: islam är i sig inget ont, muslimer är också människor, och även västerlänningar kan vara väl så enfaldiga och onda.

Arn rider tack och lov inte runt och är ambidextriös på ett lika iögonenfallande sätt som i första delen, även om det fortfarande påpekas då och då vilken fantastisk kämpe och hästman han är och hur gudfruktig och rättrådig han är till sinnet; det är alltså inte att undra på att berättelsen om den nästan lika gudfruktiga men betydligt maktlösare Cecilia är det som intresserar mest, eller att det är när Arn sitter på sin borg i Gaza och dömer mellan äktenskapsförbrytare och liknande som han är mest till sin fördel: hästburna våldsverkare finns det de som hanterar bättre än Guillou, men hans handlag med att hitta på småhistorier för att visa på annorlunda sätt att tänka är inte att klaga på.

En annan sak som talar till Cecilias fördel är att hon är den som utvecklas under bokens gång: från förskrämd och nästan ihjälmobbad, oskuldsfull liten flicka till stolt kvinna som kan ansvara för ett klosters ekonomi och genomskåda »sverkerhäxan« (ett ord som får det att rysa i kroppen, men av helt andra anledningar än de åsyftade) Rikissas anslag, medan Arn vid bokens slut är samme pragmatiske borgherre som hellre ser att de kristna kan hålla det heliga landet på lång sikt än invecklar sig i mördande fanatism, den ena av de två synder som till slut gör Saladins seger möjlig (den andra är den nepotism och allmänna inkompetens som utvecklade sig runt hovet i Jerusalem).

I slutändan blir dock omdömet likartat som första delen: bättre än man kanske kunnat förvänta sig, på det hela taget trovärdigt men med en del fula missar.

Read Full Post »

För den som tycker om att leta fel är Jan Guillous böcker om Arn – här representerade av den första, Vägen till Jerusalem – en guldgruva. Guillou har påstått att det språk han använder skall vara 1800-talssvenska, vilket kan betvivlas. Det som inte kan betvivlas är att mycket av den historiska bakgrunden är rena 1800-talet: allt vad olika sena och opålitliga källor har att meddela om personer och händelser har utnyttjats, och följaktligen kan man träffa på skuggfigurer som Joar Jedvardsson, påstådd bror till Erik den helige, eller biskop Henrik som gör sagda Erik sällskap på korståg till Finland. Detta är nu dock den skönlitteräre författarens privilegium, och inte mycket finns att invända mot detta i sig, i alla fall när det inte går att definitivt motbevisa sådana påståenden (även om det är ytterst osannolikt att något sådant genomförts eller letts av en biskop Henrik). Visst kan man även hitta sådant som är uttalat fel, som när huvudpersonen i klosterträdgården hittar tulpaner en 400 år innan de skulle introduceras i Europa och ge upphov till världens första spekulationsbubbla, eller detta eviga tjat om »folkungar«, »erikar« och »sverkrar« (ingen av beteckningarna är samtida; det fanns förvisso de som kallade sig folkungar och som var verksamma mot slutet av trilogin, men de var troligare en politisk gruppering (en gissning som baseras på jämförelser med norska »-ungar«; oavsett om detta vore fallet kan vi dock inte sluta oss till vad deras politiska mål skall ha varit) än en »ätt«, ett uttryck Guillou också handskas ovarsamt med), men även det får man väl förlåta: i det stora hela beter sig personerna trots allt 1100-talsmässigt.

Historien är i korthet att den lille ambidextriöse folkungen Arn Magnusson på grund av ett löfte till Gud uppfostras i kloster av cistercier, inklusive en före detta tempelriddare, och växer upp till stor stark ambidextriös riddare, som hämtad ur en av de mer verklighetsfrånvända riddarromanerna: religiös, lärd, god, oövervinnerlig med vapen, med den enda svagheten att han är för oskuldsfull för det 1100-talsbarbari man möter utanför klosterportarna. Nu tycks en gång Guillou oförmögen att ha annat än övermänniskor som huvudpersoner, och man får väl vara tacksam för att övriga figurer är mer trovärdiga. I vilket fall, Arn förälskar sig i granndottern Cecilia, de klarar inte att hålla på sig till bröllopet, och på grund av en del andra omständigheter och märkligheter i den kyrkliga lagen måste de ägna sig åt botgöring i 20 år, något som riktiga 1100-talsmänniskor knappast skulle fått göra men som är nödvändigt för att Guillou i nästa bok skall kunna ha Arn rida runt i det heliga landet och vara rättrådig och ambidextriös.

Så som den här recensionen artat sig hittills  är det väl lätt att få intrycket att jag inte direkt uppskattat böckerna. Visst är det lätt att driva med den superbegåvade Arn eller beklaga sig över Guillous många misstag, men i slutändan är det dock en bok som är svår att lägga ifrån sig, som faktiskt utnyttjar vad lite är känt om Sveriges 1100-tal på ett överraskande intelligent sätt, och som trots en del bekymmer i början faktiskt är skrivet på ett språk som lyckas ha en viss patina utan att låta alltför tillgjort. Det är inget odödligt mästerverk, men det är bättre underhållning än mycket annat man kan råka på i en bokhylla.

Read Full Post »

I Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar refereras naturligtvis häxprocesserna. Lika naturligt är det att det görs genom att Karl XI – gråkappan – stöter på en liten gosse som sitter och gråter över hur hans moder Toa bränts på bål efter att ha utpekats som häxa såsom varande en krokryggig gumma, som fört barn till Blåkulla, ett »kalt berg, … [där] tronar Satan på en stor sten.« Satan märker sedan baranen genom att bita dem i fingret. Bevis mot henne skall ha varit vattenprovet, alltså att hon kastats i något vatten varefter hon befanns flytande. Kungen skall ha varit villrådig, men svaret skall sedan ha funnits av »en lärd man, som hette Urban Hjärne. Han blåste ut alla häxbål i Sverige genom att frimodigt visa att det bara var dårskap och ondskefullt förtal.« Ungefär denna bild av häxprocesserna erkänner Jan Guillou själv att han hyste när han satte sig ner för att skriva en roman om nämnde Hjärne. Efter att under stigande förvåning funnit att i princip allt av ovanstående var felaktigt, bestämde han sig istället för att skriva det som blev Häxornas försvarare.

För att likt Guillou plocka isär det ovanstående: Häxor brändes inte på bål. De halshöggs. Endast en häxa i Sverige skall ha bränts levande. De var heller inte i första hand krokryggiga, utstötta kvinnor, utan relativt välbeställda, utan dåligt rykten (kvinnor är dock rätt). Barn fördes förvisso till Blåkulla, som dock knappast var ett kalt berg, utan snarare en gästabudsförberedd gård, i alla fall när häxpaniken först spred sig i Dalarna. Satan märkte förvisso barnen i fingrarna, dock för att få blod att skriva in dem i en förteckning över de själar som han vunnit. Att Heidenstam uteslutit de sexuella aktiviteter som föregick är väl inte så mycket att säga om, med tanke på hans målgrupp. Vattenprovet förekom ytterst sällan i Sverige. Det är dock helt riktigt att kungen var villrådig, dock snarare för att han inte brydde sig närmare om frågan, då han vid samma tid hade ett krig i Skåne att bedriva. Urban Hjärnes roll i det hela är dock våldsamt uppförstorad; han ingick förvisso i den kommision som slutligen satte stopp för häxprocesserna och hans inställning var faktiskt skeptisk till häxeriet, men hans roll däri var knappast särskilt ledande.

Men Guillou slår inte bara sönder den falska bilden av häxprocesserna och försöker ersätta den med en mer korrekt, han lyfter dessutom blicken på ett beundransvärt sätt: Han undersöker brott som rättsligt stod mer eller mindre samma nivå som häxeri i svensk rätt: homosexualitet (extremt ovanligt och vad det verkar okänt i breda folklager), barnamord (förekommande, särskilt straffbart då det var ett sätt att dölja otrohet) och tidelag (dubbelt så vanligt att avrättas för som häxeri, speciellt som ett sätt att via rättssystemet begå självmord och samtidigt erhålla syndernas förlåtelse). Han undersöker häxeriet i andra nordiska länder. Han undersöker hur de romerska och spanska inkvisitionerna förhöll sig till häxeri (extremt skeptiskt), Men framför allt: han undersöker varför.

På denna fråga ställer han upp modellen att det var i mötet mellan präster som inhämtat teoretisk kunskap och vanligt folks enkla myter som det farliga skedde. Myternas innehåll hade innehåll som kunde ses som den djävulspakt som var en grov synd, men även en massa annat. Genom prästernas förhör, och den kristna tanken att allt kan förlåtas bara det ångras, och att det därför är viktigt att utröna den fulla sanningen, så började angiveriet. Och då spreds sig paniken, och med den berättelserna om hur häxeri skulle gå till. Och eftersom huvudvittnena var barn så var de extra lätta att suggerera och tvinga till att ange andra.

Guillous teori är kanske inte speciellt avancerad, men däri ligger förvisso en del av styrkan. I den historiska tolkningen är han ibland ute på väl hal is (han hänvisar till Finland som om det vore en koloni), men på det hela taget får det sägas vara ett gediget arbete som presenteras. Det avslutande kapitlets är även ett exempel på att ett tänkande liknande det vid häxprocesserna fortfarande finns kvar. Sällan har väl något så intressant skrivits om rätssäkerhet.

Read Full Post »