I Tempelriddaren, andra installationen i Guillous bokserie om Arn och Cecilia (för åtminstone i denna del ägnar de två lika mycket utrymme), har Arn förflyttats till korsfararstaten Jerusalem medan Cecilia går omkring och pinas på västgötskt kloster under den förfärliga moder Rikissa. Detta är också delen där Guillous från början påtänkta budskap skall meddelas: islam är i sig inget ont, muslimer är också människor, och även västerlänningar kan vara väl så enfaldiga och onda.
Arn rider tack och lov inte runt och är ambidextriös på ett lika iögonenfallande sätt som i första delen, även om det fortfarande påpekas då och då vilken fantastisk kämpe och hästman han är och hur gudfruktig och rättrådig han är till sinnet; det är alltså inte att undra på att berättelsen om den nästan lika gudfruktiga men betydligt maktlösare Cecilia är det som intresserar mest, eller att det är när Arn sitter på sin borg i Gaza och dömer mellan äktenskapsförbrytare och liknande som han är mest till sin fördel: hästburna våldsverkare finns det de som hanterar bättre än Guillou, men hans handlag med att hitta på småhistorier för att visa på annorlunda sätt att tänka är inte att klaga på.
En annan sak som talar till Cecilias fördel är att hon är den som utvecklas under bokens gång: från förskrämd och nästan ihjälmobbad, oskuldsfull liten flicka till stolt kvinna som kan ansvara för ett klosters ekonomi och genomskåda »sverkerhäxan« (ett ord som får det att rysa i kroppen, men av helt andra anledningar än de åsyftade) Rikissas anslag, medan Arn vid bokens slut är samme pragmatiske borgherre som hellre ser att de kristna kan hålla det heliga landet på lång sikt än invecklar sig i mördande fanatism, den ena av de två synder som till slut gör Saladins seger möjlig (den andra är den nepotism och allmänna inkompetens som utvecklade sig runt hovet i Jerusalem).
I slutändan blir dock omdömet likartat som första delen: bättre än man kanske kunnat förvänta sig, på det hela taget trovärdigt men med en del fula missar.
