Som jag redan skrivit en recension av Sense and sensibility skall jag begränsa mig till ett par ytterligare betraktelser: vid omläsning är det än tydligare att det inte bara är hur känslosam man skall vara, utan dessutom i allmänhet i vilken grad man skall följa de sociala konventionerna och varför, och hur dessa bör balanseras: Marianne Dashwood med alla sina telegraferade känslor låter sig bara begränsas av de allra mest uppenbara kraven på uppfostran, medan storasyster Elinors stoiskhet gör att hon ständigt måste ta hand om sina känslor själv utan närmare stöd från de nära hon vill bespara. Det hade kanske varit bra med något brott mot konventionerna med lycklig utgång som varit tydligare än överste Brandon med sin duell, vilket bara är ett halvt sådant och egentligen inte leder någonvart.
Nästan alla personer tycks annars skapta för att nyansera diskussionen, från de godmodiga Lord Middleton och Mrs Jennings med sina retsamma kommentarer men goda hjärtan över ständigt korrekta men annars ointresserade Lady Middleton till Mrs Ferrars och Fru John Dashwood med bara sina egna intressen för ögonen. Undantaget är väl Edward Ferrars, och det är svårt att tänka sig en kärleksroman med en mer undandragen hjälte; det är verkligen inte mycket man har att gå på för att tro på Elinors kärlek till honom.
Austens penna, med någon ironi, antingen från berättarrösten eller situationerna, är annars lika exakt och skoningslös som jag mindes den, och det skall bli skoj att fortsätta läsa om.
Lämna ett svar