Den avslutande delen av Den svenska litteraturen täcker de sista 70 åren av nittonhundratalet, inte mer. Den har visserligen uppdaterats en gång sedan den först nådde bokhandelsdiskarna, men den sitter fortfarande fast i en värld där sådana utgör den nästan allenarådande platsen för avnämning av i alla fall finare litteratur. Det är kanske inte i sig ett så stort problem: sådant sker jämt med historieböcker, och även om litteraturenutbudet uppvisar en exponentialkurva är i alla fall jag mindre intresserad av det som idag bedöms som relevant och viktigt jämfört med det som visat sig äga mer beständighet.
Strängt taget har ju dessutom hela verket uppvisat det omvända problemet: Medan Lagerkvist som den siste författaren som överhuvudtaget får ett eget kapitel bara får en ynka femton sidor har Geijer i tidigare delar fått två, på totalt fyrtio. Nu finns det ju visserligen under perioden bara en författare som verkligen nått en ställning motsvarande de gamla nationalskaldernas, men inställningen tycks ändå från redaktionen vara att Lindgren borde vara nöjd med att överhuvudtaget ha fått det uppslag som hon behandlas på.
Inställningen tycks överlag vara att alla skall med, men i synnerhet diverse poeter som aldrig annars hörs, och alla skall få ungefär lika plats, men vissa mer lika än andra. Para detta med ett allt tydligare dragning åt litteraturvetarnas drönande prosa och sövande abstraktioner, och jag är rätt nöjd med att kunna slå ihop boken och ställa in den i bokhyllan.
