Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Sven Delblanc’

Den avslutande delen av Den svenska litteraturen täcker de sista 70 åren av nittonhundratalet, inte mer. Den har visserligen uppdaterats en gång sedan den först nådde bokhandelsdiskarna, men den sitter fortfarande fast i en värld där sådana utgör den nästan allenarådande platsen för avnämning av i alla fall finare litteratur. Det är kanske inte i sig ett så stort problem: sådant sker jämt med historieböcker, och även om litteraturenutbudet uppvisar en exponentialkurva är i alla fall jag mindre intresserad av det som idag bedöms som relevant och viktigt jämfört med det som visat sig äga mer beständighet.

Strängt taget har ju dessutom hela verket uppvisat det omvända problemet: Medan Lagerkvist som den siste författaren som överhuvudtaget får ett eget kapitel bara får en ynka femton sidor har Geijer i tidigare delar fått två, på totalt fyrtio. Nu finns det ju visserligen under perioden bara en författare som verkligen nått en ställning motsvarande de gamla nationalskaldernas, men inställningen tycks ändå från redaktionen vara att Lindgren borde vara nöjd med att överhuvudtaget ha fått det uppslag som hon behandlas på.

Inställningen tycks överlag vara att alla skall med, men i synnerhet diverse poeter som aldrig annars hörs, och alla skall få ungefär lika plats, men vissa mer lika än andra. Para detta med ett allt tydligare dragning åt litteraturvetarnas drönande prosa och sövande abstraktioner, och jag är rätt nöjd med att kunna slå ihop boken och ställa in den i bokhyllan.

Read Full Post »

Del två av Den svenska litteraturen, täckandes 1830-1910 var förvånansvärt tråkig. Jag menar, om man lyckats skriva om religiösa dramer från 1600-talet utan att jag somnar borde man väl kunna göra detsamma när man har författare som Strindberg, Lagerlöf, Söderberg och Fröding, för att bara ta de mer uppenbara exemplen, att behandla. Men nej, av någon anledning tar alla numer halvt bortglömda småheter över boken, och istället för Almqvist, Rydberg och Runeberg tycks det vara obskyra åttiotalister, romanpionjärer och den sabla Heidenstam som skall föras fram. Och så Hjalmar Bergman, en författare jag inte förstår storheten hos men de tycks vara djupt imponerade av.

Inte ens Sven Delblancs små sidotexter roar på samma sätt.

Nej, det här verkar barka åt den tråkiga typen av litteraturhistoria som tar den senare delen av namnet på för stort allvar och inte riktigt förstår sig på att själva praktisera den förra.

Read Full Post »

Jag vet inte om jag har så mycket vettigt att säga om lars Lönnroths och Sven Delblancs Den svenska litteraturen. Det är litteraturhistoria i tre band (ursprungligen fler), varav det första, här behandlade, går Från runor till romantik. Mycket av innehållet är alltså sådant som numer är skäligen bortglömt, mest för att det var vad som nu fanns att skriva om och ett försök att sålla med god läsbarhet som kriterium skulle ge mer hål än ost: någon runsten, landskapslagar, Erikskrönikan, heliga Birgitta, »Frihetsvisan«, Wivallius,  Stiernhielm, Lucidor, »Sagan om hästen«, Linné, Bellman, Bellman, Lenngren, något av Kellgren och hans gelikar, Stagnelius, Geijer, Tegnér, och så en del psalmer lite här och var – förvisso alltid något uppställt sådär (och för all del , lägg till och dra ifrån utifrån tycke och smak), men med tanke på att det representerar i alla fall 800 år av litteratur så är det ändå påfallande lite. Därför finns det också en hel del andra författare, som kanske inte läses men som man som vanligt får läsa om: skapare av lutheranska skådespel och katolsk fromhet, herdeverser och tidig romantik, tidiga romanförfattare och lärda spekulanter.

Och det hela är ändå förvånansvärt läsbart. Jag vill för all del inte sätta mig och läsa Johannes Messenius skådespel Disa, men det var inte obehagligt att läsa om det. De små utläggningarna, ofta signerade Delblanc, är ofta direkt roande, även om de också kan vara lite stereotypiska i sina ironiska krumbukter för att skoja såväl med sitt ämne som litteraturhistorikers skojande med detsamma. Första delen har inte fått mig att själv vilja utforska vidare, men jag ser inte med ovilja på fältet. Och när man i kommande två delar kommer behandla mer levande genrer så lär intresset växa. Förhoppningsvis.

Read Full Post »