Det är alltid bäst att recensera en bok när den är färsk i minnet; det är nu en vecka sedan jag avslutade Macbeth, vilket möjligen försvagar reminiscenserna. Historien om den skotske thanens blodiga svek mot sin kung, påhejad av sin hustru, är dock förhoppningsvis så bekant att den inte kräver någon närmare introduktion. Det är en av Shakespeares kortare pjäser, vilket märkligt nog gör den lite lös i kanterna; Macbeths förvandling från ångestfullt tvekmåns till samvetslös handlingsmänniska känns lite för snabb och thanen Macduffs sätt att fly utan att ta hand om barn och hustru är svårförståeligt, speciellt som hämnden för mordet på dem senare utgör hans starkaste drivkraft.
De övernaturliga inslagen – häxor och hedniska föreställningar om kungen som en personifikation av landet – störde inte mig mycket, men var aningen underutvecklade: Tolkien skall ju ha blivit så besviken över att det inte verkligen var Dirnhamskogen som kom vandrande att han därför tog med just en sån passage i Sagan om ringen, och det är svårt att inte hålla med om att uppfyllandet av just den profetian var väldigt mesig; då var den andra, kopplade profetian om »ej av kvinna född« bättre; den kunde ju även Tolkien nyttja endast lätt modifierad utan att skämmas.
På pluskontot finns, knappast oväntat, språket. Häxornas sång när de kokar svårigheter och problem är fantastisk i sin uppräkning av exotiska ingredienser, och Macbeths tal över sin nyligen döda hustru, som efter att ha varit den drivande av de två tydligen drabbats av svår ånger och tagit sitt liv, är en av de där ställena som är så utomordentligt citerbara:
Life’s but a walking shadow, a poor player,
That struts and frets his hour upon the stage,
And then is heard no more. It is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing
Idiot var knappast Shakespeare, och även om försöken att smickra Jakob I – genom den lika ärofulla som fantasifulla släkthistoria som han getts av andra och som Shakespeare arbetade in, genom möjligen hycklande understöd för monarkens tro på häxor, och genom ett allmänt budskap om att inte sätta sig upp mot en rättmätig och rättfärdig monark – kanske inte är speciellt djupa så är illustrationen av ondskan och makten desto mer signifikant. Macbeth har helt klart goda sidor nog för att den skall vara njutbar, men jag tycker nog den skulle behövt lite mer omfång och tyngd för att bli en riktig favorit.
