Efter att ha läst den fjärde boken som utspelar sig i Mass Effect-framtiden, William C. Dietz Deception, kan jag bara komma på en enda sak som är rimlig att jämföra den med: Star Wars Holiday Special. Det skall genast erkännas att jag inte sett mer än delar av denna monstrositet, så jag kan inte avgöra exakt hur de står sig i förhållande till varandra, men ett par saker är jag rätt säker på att de har gemensamma: allt genomsyrande idioti, poänglöshet, tafflighet och allmän brist på värde. En skillnad är dock att där inte ens George Lucas försöker tjäna pengar på SWHS, så kommer Bioware, förlaget Del Ray, och någon mer försöka städa upp Deception för att se om det inte går att få den att bli något som ens kommer i närheten av läsbarhet.
Fan vet om det är värt det.
Även om man lyckas städa bort alla kontinuitetsfel – och dessa är många och pinsamma –, gör något åt den allmänt stela prosan, får till lite karaktärsteckning som ger utrymme för andra känslor än ilska, på något sätt får den person som skall vara autistisk att bete sig som en, lyckas få historien att flyta utan alla logiska motsättningar och den allmänna dårskap som får en nyligen fritagen slav att glatt meddela att han jobbar för Cerberus, en terroristorganisation som dessutom de personer han erkänner för har extra anledning att misstro, ja, även om man lyckas göra allt detta, så återstår ändå det faktum att när boken är över, så är de skillnader i sakernas tillstånd som uppstått nästan enbart av negativ art. Det enda boken lyckas åstadkomma är faktiskt att möjligheter som tidigare varit öppna för att göra intressanta saker – med personer, saker, platser – nu är något färre.
Om någon inte är villig att ta mig på mitt ord om bokens uselhet kan kanske en lista på diverse fel som författaren gjort sig skyldig till – fel som ger endast utrymme för två möjligheter: att Dietz antingen inte har en jävla aning om hur nästan någonting fungerar i det universum han skrivit en bok som utspelar sig i, eller att han inte bryr sig – så finns här en lista bara på saker som går på tvärs mot saker vi lärt oss tidigare. Den inkluderar alltså inte sådan idioti som kommer från det faktum att Dietz är en dålig författare, bara sådant som kommer från att han inte gjort sin läxa ordentligt, och att någon någonstans sedan inte utövat den kontroll de borde.
Det enda någorlunda positiva jag kan säga om boken var att den åtminstone inte var riktigt så dålig att jag gav upp läsningen; å andra sidan krävs det vanligen aktivt ointresse och betydligt mer höggradig stilistisk undermålighet för sådant. Köp för guds skull inte detta!
