Miss Marple fungerar, till skillnad från Poirot, för det mesta bra även i det kortare formatet. Det kan bero på att jag överlag tycker bättre om henne, eller så är det bara att den typ av fall hon löser inte kräver lika mycket rekvisita. Nåväl, de sex fall hon löser i Miss Marple’s final cases (som inte bör förväxlas med Sleeping murder, som på svenska fått titeln Miss Marples sista fall) – fyra mord, en stöld, samt en jakt efter det arv en gammal man med överdrivet skämtsinne lämnat efter sig, är överlag bra – även om titeln på ett av dem mer eller mindre avslöjar vad som hänt.
Särskilt bra är »The case of the perfect maid«, där man först luras att tro att man sett precis allt som miss Marple gjort och förstått samma saker som hon, för att sedan få höra att det har man inte alls. I »Miss Marple tells a story« kan man å andra sidan om man är bara aningen uppmärksam själv se ungefär var tricken och de felaktiga antagandena kommer in, även om tillvägagångssättet inte tycks helt bergssäkert.
Samlingen avslutas sedan med två spökhistorier, vilket inte alls är vad Christie borde skriva. Den ena har ett högst otillfredsställande slut, och medan den andra är klart bättre så är det inte direkt vad man börjar läsa samlingen för.
