De serier Tove Jansson producerade för Associated Press är det tydligt ingen rak återgivning, eller ens en interpolation, av hur Muminfamiljen skildrades i böckerna. I den allra första berättelsen i den första volymen av Mumin: Tove Janssons samlade serier så är Mumintrollet helt ensam: han har släktingar, men varken någon äventyrslysten Muminpappa eller resignerad Muminmamma finns i närheten. Det gör däremot Sniff och Snusmumriken, och efter ett tag även Snorkfröken.
Å andra sidan är utseendet det man är van vid från böckerna, och överlag finns det inte mycket att anmärka på här: allt är mycket vältecknat, med en del små skämt i själva rutindelningen, och en av de allra roligaste sidorna är den när Snorkfröken försöker lura ut var hon egentligen skall rita en mun med sitt läppstift, så det är tydligt att Jansson behärskade även detta medium väl.
De tidigare frånvarande Muminföräldrarna dyker upp nästan direkt i den andra berättelsen, som dock börjar riktigt ledsamt, med ett självmordsbenäget Mumintroll. Efter att ha återförenats med föräldrarna följer sedan äventyr av sedvanlig muminkaraktär.
Bäst i samlingen är dock »Familjen lever högt«, där alla fyra hamnar i en sydländsk badort, på dyrt hotell fullt med filmstjärnor. Snorkfröken bländas av glamouren, Mumintrollet blir avundsjukt, och Muminpappa får umgås med en äkta markis. Komplikationer vidtar.
Muminserierna är som sagt inte helt kompatibla med böckerna, men trevliga berättelser är det likfullt.
