Att Murder on the Orient Express blivit en av Agatha Christies absolut mest kända romaner (måhända är endast Tio små vad-som-för-tillfället-är-politiskt-korrekt jämförbar) beror troligen på två saker: dels den fina filmatiseringen med Albert Finney som Poirot, och med bland andra Ingrid Bergman, Lauren Bacall och Sean Connery på rollistan (Bergman fick en Oscar för sin roll), dels att det är en av de mer djävulska berättelserna hon fått fram.
På nämnda Orientexpress finner 14 passagerare att de delar vagn: förutom Poirot och mordoffret – en amerikan med otrevligt utseende och förflutet – 12 folk av de mest skiljaktiga slag: en rysk gammal adelsdam, en engelsk guvernant, amerikansk pladdrande kvinna, en italiensk försäljare, en svensk missionär, en indoengelsk överste, ett ungerskt diplomatpar, en brittisk betjänt, en amerikansk försäljare, en privatsekreterare och en uppasserska: varav alla tycks ha alibi eller sakna motiv eller båda. Till en början.
Mordet är också i sig ovanligt svårgreppbart: offret har knivmördats, men skadorna är märkliga: kan två olika personer stått efter hans liv? Snart dyker också ett motiv upp, och ett par vaga kopplingar till ett par personer; dock självklart de med bäst alibi. Poirots grå celler lyckas dock till slut reda ut alla märkligheter och separera lögn från sanning.
Som mordmysterium är det som sagt utsökt: dock omöjligt att glömma upplösningen på, så omläsningsvärdet ligger främst i beundran av tekniken. Hatten av till Christie, som här visar upp precis hur omöjlig hon kan vara.
