Historien i Neil Gaimans Neverwhere var knappast ny – ung, ospännande man trillar ner i ett äventyr och tvingas snabbt växa till Hjälte – men placeringen i Londons undervärld var det möjligen. Idag vore den snarast klichéartad. I vilket fall, så heter vår generiske hjälte Richard Mayhew, är till London inflyttad skotte, med kontorsjobb, en flickvän som lämpligen beskrivs som »ambitiös« samt ett gott hjärta. En dag ramlar en skadad ung flicka nästan bokstavligen ner på gatan framför honom, och efter att ha hjälpt henne finner han att han dragits in i Londons okända nedanförtillvaro.
Det är en värld som – och jag är säker på att ingen kommer överraskas av detta – är skrämmande och märklig, den är fylld med existenser som skrapar sig fram, vältaliga mördare, rucklande allierade, änglar (eller i alla fall en ängel), råttor, livvakter, munkar och annat halvmytiskt som vid olika tillfällen kan ha glömts under jorden. Eftersom den unga flickan – Door – dragit in honom i detta får han följa med henne när hon försöker ta reda på vem som kan ha velat döda hennes familj, och varför.
Jag kan inte ärligen se något större skäl att gå djupare än så här; säkerligen har redan den intelligenta läsaren redan gjort sig en god bild var det hela slutar. Bäst är förmodligen också de två skurkarna, herrar Croup och Vandemar – skitläskiga. I allmänhet gäller också att det mest intressanta är detaljerna och de enskilda elementen, inte den helhet som de fogats samman till, men även om temat är gammalt är detta inget själ att undvika det, speciellt inte en såpass väl hanterad variant som denna. Neverwhere kan knappast längre överraska läsaren, och boken är varken mer eller mindre än en bra, modern fantasyberättelse.
