Olof Lagercrantz’ Om konsten att läsa och skriva är en kort bok, men en som rymmer många tankar: om skrivande, om kritik, och om läsning i allmänhet. Det är mycket som hinner täckas: om läsning som moralförbättrare (fungerar knappast), om omläsning, om huruvida det är möjligt att lära sig bli en bättre skribent, om att läsa poesi, om brevskrivning.
Jag vet dock inte om det är en speciellt bra bok; kanske var jag lite distraherad, och visst finns det en del tänkvärda saker, men den lämnade mig i stort sett oberörd. Möjligen beror det på den fragmentariska karaktären, möjligen som sagt på dålig koncentration, men om den lyckades greppa tag någon gång så släppte den också snabbt.
Avrekommendera från läsning vet jag alltså inte riktigt om jag vågar: det kan ju hända att den växer när den fått stå på bokhyllan ett slag. Jag hoppas det, men tvivlar.
(För den som vill läsa mer om Lagercrantz som recensent kan kanske denna nyliga understreckare vara av intresse).
