Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Patrick O’Brian’

När Patrick O’Brian bestämde sig för att använda Thomas Cochrane som grund för Jack Aubrey så nöjde han sig inte med att ta hans maritima bedrifter: i The reverse of the medal är det dags för Jacks dåliga sinne för pengar att ta form av den skandal som ledde till att Cochrane dömdes för bedrägeri.

Men för att börja i samma ände som boken: i inledningskapitlen är Jack i sitt rätta element, på väg hem från sitt uppdrag i Stilla havet, och med en ordentlig hög prispengar att hämta ut. Lyckan grumlas något av oro för vad Sophie skall tycka om att Jack tydligen har en oäkta son, men annars är det samma sjöskildring man vant sig vid.

Väl i England hamnar han dock i sällskap med en man som tipsar honom att göra vissa investeringar då det snart skall bli fred med Frankrike, vilket Jack gör, liksom att i sin tur tipsa sin far, den siste man som borde blandas in i den här typen av affärer, och hamnar därför i finkan. Stephen försöker därvid göra vad han kan för sin gamle vän, inklusive att använda ett arv för att köpa den gamla HMS Surprise och omvandla henne till en kapare.

Det är en bra bok, speciellt som den ligger mer åt Stephens håll till och egentligen är en enda räcka av personliga besvikelser av diverse slag. Nu skall vi se hur Jack Aubrey ter sig utanför flottan.

Read Full Post »

Det vore svårt att förstå om Jack Aubrey kan behålla sitt rykte som lyckosam efter den resa han gör i The far side of the world: det är en lång rad olyckor han drabbas av, från att gå på en bank efter att ha följt en full lots till ett svartsjukedrama med dödlig utgång.

Annars verkar det hela enkelt: ta den kära HMS Surprise ut på ett sista uppdrag för att stoppa ett amerikanskt fartyg som planerar att störa den brittiska valfångsten i Stilla havet, något som borde vara en smal sak för en skicklig kapten med ett bra skepp och en bra besättning. Men ack: en Jona till kadett, en underofficer med en vacker hustru, och en jäkla otur gör att det blir en hel del att göra innan man kan komma ikapp det eftersökta skeppet.

Det är väl knappast den mest sammanhållna av O’Brians berättelser, men annars finns inget att anmärka på.

Read Full Post »

Han må inte tro det själv, men de tur som tidigare gett honom smeknamnet »Lucky« Jack Aubrey står honom och hans doktor fortsatt bi i Treason’s Harbour. Nämnda hamn är den i Malta, och fransmännen är där i full gång med att på olika sätt göra livet surt för Stephen Maturin, direkt eller indirekt.

Förutom franska agenter och den stackars fru Fielding de försöker utnyttja för att snärja Maturin, men som han med sin vanliga försiktighet lyckas få att förstå vad hon egentligen håller på med, så är även Mr Wray, högt uppsatt i amiralitetet där för att försura tillvaron, skickandes ut Aubrey på inte mindre än två olika uppdrag som han inte är menad att återvända helskinnad från: först en tur ner till Röda havet, inbegripandes en ökenvandring, och sedan skenbarligen ett enklare uppdrag, egentligen en fälla.

Sedan finns naturligtvis de vanliga sidopassagerna: Maturin har fått en dykarklocka nedskickad som han vill använda, medan Aubrey irriterad undrar hur han skall kunna ha en sådan på sitt skepp, Maturin och den återvändande naturintresserade prästen Martin är som vanligt irriterade på hur Aubrey vägrar att göra den minsta omväg för dem, och ryktet går om hur Aubrey är otrogen med Mrs Fielding efter att han räddat hennes hund ur en vattencistern. Bra saker, bra berättat, och mycket tillfredsställande.

Read Full Post »

Det blir allt svårare att hitta något nytt att säga om Patrick O’Brians böcker om Jack Aubrey och Stephen Maturin: kvaliteten är jämn och hög, och även om de varierade handlingarna räcker gott och väl för att hålla intresset uppe känns det ändå lite torftigt att bara komma med referat.

I vilket fall så är det med The Ionian Mission dags att återvända till medelhavet för att ansluta till blockadstyrkan utanför Toulon: ett mestadels arbetsamt och hårt uppdrag, utan större utsikter till ära; intresset kommer därför till en början främst ur det rent mänskliga: inte bara de två huvudpersonerna utan även Jacks underlydande (här återvänder den gamle skeppspojken Mowett som löjtnant, vilket är trevligt då han även har hand med pegasus) och en del passagerare, främst i form av en präst som delar Maturins ornitologiska intresse. Sedan blir det även en liten spioneripassage, innan de båda får gå över till Jacks gamla favorit HMS Surprise medan hans egentliga kommando repareras, och de får bege sig till grekiska farvatten för att där tillsammans med kapten Babbington (en annan av Jacks gamla skeppsgossar) stäcka fransosernas planer i samarbete med någon av de därvarande turkiska beyerna.

God variation, således, fast ändå något mer fokuserat än de senaste något episodiska böckerna. Mycket läsbart.

Read Full Post »

Med The surgeon’s mate avlutar Patrick O’Brian den underserie om tre böcker som tog sin början i Desolation Island: Jack Aubrey, Stephen Maturin och Diana Villiers jagas över Atlanten av två kapare, och väl tillbaka i England får de snart ett nytt uppdrag i Östersjön, vilket de gärna gör då de fått problem i privatlivet att fly ifrån.

Detta leder dem bland annat till svenska hamnar, och de får också en svensk underrättelseofficer som kamrat. Uppdraget är att övertala en grupp katalanska soldater på en fortifierad ö att ge upp och sluta sig till Napoleons fiender: övertalningen är dock den lätta delen; problemet är att överhuvudtaget komma nära ön. Därefter är det bara läge för vad som verkar vara en lätt konvojresa till en spansk hamn.

Som vanligt en utmärkt trevlig bok: Aubrey och Maturin utvecklas båda, och diverse bifigurer dyker upp. Speciellt roligt är det att se Sverige utmålat som ett exotiskt land som utövar lika starka lockelser på Maturin som någon söderhavsö, även om man ibland får pussla lite innan man kommer på vad som menas med de olika geografiska namnen (extra kul är att de passerar »the Kullen«; en svensk litterär sjöfarares barndomshem).

Avslutningen är dessutom ovanligt bra, även om man efter dessa något episodiska böcker längtar något efter att få se Jack få ett långvarigt kommando och en chans att forma en besättning. Likväl: ännu ett starkt nummer i serien.

Read Full Post »

The fortune of war tar vid ganska exakt där Desolation Island slutade: gamla ruttna Leopard har endast kunnats fås att bli knappt sjövärdig, och även om Jack Aubrey har fört henne via Botany Bay till den ostindiska skvadronen vet han att hon inte längre kommer kunna användas som krigsskepp. Väl där får han också veta att trots att överdrivna rykten om hans död har cirkulerar så har han fått ett nytt skepp som väntar i England, och att han därför skall bege sig dit med första snabbseglare. Tyvärr visar sig hemfärden bli nästan lika olycksfylld som utfärden, med en skeppsbrand och en förlust mot de i Napoleonkrigen inträdda amerikanerna, och han och Stephen Maturin finner sig snart vara i amerikansk fångenskap. I Boston, dit också Diana Villiers är på väg, liksom såväl amerikanska och franska agenter, med hämnd i sinnet: Maturins agentverksamhet verkar vara på väg att till slut kräva sitt pris.

Det är således inte fullt lika mycket sjöliv som tidigare romaner (även om en hel del sådant också förekommer), vilket ger trevlig omväxling: Jack måste läggas in på ett hospital som är lika mycket sinnessjukhus som klinik, med sorglustigt resultat, och han lider i själen över den amerikanska flottans framgångar mot den brittiska, och de scener där Maturin måste fly från mordiska agenter är minst lika spännande som någon drabbning till sjöss: det här är definitivt hans bok.  Sedan finns naturligtvis också rum för naturforskning, rom, kärleksförvecklingar, redogörelser för livet till sjöss och andra historiska detaljer som tillsammans med huvudpersonerna gör böckerna så levande. Ett alldeles utmärkt trevligt tillägg till serien.

Read Full Post »

Jack Aubrey må i Desolation Island vara både lycklig och rik, men det innebär inte att allt står helt rätt till: med pengar har visserligen kommit familjero, och möjligheten att göra sig av med dem på spel och dåliga affärer, men till slut skall han ut på havet, och då verkar det bli på den gamla ruttna Leopard. Och med Diana Villiers tillbaka i Storbritannien verkar det osannolikt att Stephen Maturin vill följa med, speciellt som han dessutom verkar gå ner sig i ett opiemissbruk.

Stephen kan dock till. slut följa med, men livet till sjöss blir inte mycket bättre, ty olyckorna följer skeppet: Jack skall till Australien för att försöka hjälpa guvernör Bligh (jepp, han från Bounty) som tycks ha problem, och har tvingats ta med en grupp straffångar som skall deporteras, inklusive ett par kvinnor. När så vindarna sviker, tyfusen går och ett holländskt skepp inte tycks lämna honom ifred verkar allt sannerligen förpestat. Maturin har å sin sida inte bara tyfus, utan även den riktiga anledningen till att fångarna tagits med att bekymra sig över: en av kvinnorna är spion, vad det verkar endast halvt kompetent – men å andra sidan kan ju det vara ett tecken på stor förslagenhet. Och så var det ju det där med opieätandet…

Om tidigare böcker i stort sett varit framgångssagor, där kapten Aubrey vid slutet står på säkrare mark än han gjorde vid början, är det inte så säkert att så fortfarande gäller. Dessutom är detta tydligen första delen i en längre historia, där tidigare böcker varit tämligen fristående. Desolation Island är en bra bok i serien: inte helt perfekt, men ändå mycket läsvärd.

Read Full Post »

The Mauritius Command, Patrick O’Brians fjärde bok om herrar Aubrey och Maturin, inleds med en bild av den förres familjelycka: utan alltför stora pengar, med svärmor inneboende (hon spekulerade bort hemgiften), trångt och stökigt. Undra på att han hoppar på den uppgift Maturin lämnar över: ta kommando över en skvadron med uppgift att erövra Mauritius och på så sätt säkra handeln på Ostindien från franska fregatter.

Sagt och gjort: ner till Indiska oceanen, för att upptäcka att han under sig har fått en kapten som anser att kanoner är till för att blända fienden och besättningar är till för att piskas, en äresökare med tveksam förmåga, samt en något fantasilös men annars kompetent kapten: inga klåpare, men knappast heller befäl av högsta kalibern. Nåväl, eftersom Jack Aubrey nu själv är högst kompetent och Stephen Maturin är en än mer kapabel spion, och de har turen att få stöd av en ivrig befälhavare över de marktrupper de har som stöd och en intelligent blivande guvernör, så börjar saker snart hända; krigslyckan växlar dock, och hela kampanjen blir högst händelserik.

Det är en bra bok i serien, spännande och händelserik, men kanske inte riktigt lika bra som den föregående, även om den på intet sätt förtar O’Brians rykte som en fantastisk skildrare av sjöliv under Napoleonkrigen, speciellt som boken till största delen faktiskt ligger mycket nära den verkliga erövringen av de franska öarna.

Read Full Post »

HMS Surprise, tredje delen i Patrick O’Brians långserie om kapten Jack Aubrey och Doktor Stephen Maturin, börjar på liknande sätt som den förra: med Jacks dröm om ekonomiskt oberoende springandes i bitar. Hans lycka bättrar sig dock, och han får kommandot över titelns lilla, förvisso aningen åldrig men mycket välseglande fregatt, en båt som det är hans särskilda glädje att få segla då han en gång tjänat på den som kadett.

Första uppdraget är enkelt, även om det inte ser ut att inbringa mycket av vare sig ära eller pengar: bringa en diplomatisk beskickning till Bortre Indien, och återvänd hem. Det är dock inte någon tråkig resa; mellan skörbjugg, dåligt väder och Maturins längtan efter att undersöka allt djurliv mellan Plymouth och Malacka så finns det gott om händelser att hålla läsaren fången; på och vid Indiska oceanens vatten råkar de dessutom gamla bekanta av varierande slag, vilket gör att de fientliga krigsskepp som siktats i vattnen kanske visar sig bli det minsta av deras problem.

Det finns mycket att hålla en upptagen med – låt mig speciellt rekommendera episoden med albatrosserna, mycket roligt för de med Coleridges diktning bekanta, Aubreys problem med den påtänkta svärmodern, samt skildringen av Bombay, som hämtad ur Kim – och det blir allt klarare att detta är en av de få serier där man inte kan vara annat än nöjd med att antalet volymer kan uppta ett hyllplan helt av sig själva. Om den första boken i serien kanske inte var helt och hållet lyckad, så är detta klart bevis på att överseende ibland är en givande dygd.

Read Full Post »

Andra delen av Patrick O’Brians böcker om Jack Aubrey och Stephen Maturin avklarad, och nu börjar jag klarare varför serien är så omtyckt: Post Captain är inte bara en berättelse om två män på en båt, det är en vad som skulle bli resultatet om C.S. Forester och Jane Austen skrev en bok tillsammans (dock varsina partier).

När det hela börjar har freden kommit, Aubrey har dragit sig tillbaka till England för att leva gott på de byten han tagit i Medelhavet och har ett litet hov av sina gamla skeppskamrater runt sig. Naturligtvis finns i grannskapet av den gård han hyr en familj med ogifta kvinnor (tre systrar och en änka till kusin), styrda över av vad som verkar vara en syster till Mrs. Bennet. Snart måste allt detta överges på grund av en bankirs fuskande med finanserna och otur med ett domstolsbeslut, och Jack och Stephen flyr till Frankrike. När de är där bryter så kriget ut, och Napoleon beordrar att alla britter skall sättas i fångenskap. Efter sju sorger, elva bedrövelser och ett obekvämt björnskinn kan de dock återvända hem, och Jack tilldelas ett kommando. Samtidigt med kriget pågår relationsdramat, med svartsjuka och en utmaning på duell som följd.

En styrka ligger klart i karaktärerna: både Jack och Stephen är lite av karikatyrer som getts kött och blod. Jack  är den enkle sjöbussen med oväntade strängar på sin lyra, Stephen den halvt autistiske vetenskapsmannen som även han har oväntade sidor, och båda överraskar både läsaren och varandra. En annan styrka är sjöstriderna, även om det återigen är svårt nog att följa med i all denna jargong (tack och lov finns Stephen att förklara för). En tredje är tidskänslan: ett efterord förklarar att oavsett var man vänder sig tycks O’Brian ha gjort sin läxa – vilket i och för sig möjligen motsägs av att en sjöman använder det roliga uttrycket »and Bob’s your uncle«, som faktiskt inte tycks ha varit i bruk med tiden: en petitess, men även sådana är roliga när man som ickespecialist kan upptäcka dem.

Post Captain är en bok som innehåller mycket, välskrivet och välskildrat. Nästa gång jag beställer böcker kommer nog mer än en bok i serien följa med.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »