I Lisa Mantchevs andra bok om Beatrice Shakespeare Smith, Perchance to dream, har Bertie lämnat teatern för att försöka rädda sin älskade Nate från havsgudinnan Sednas tentakler. Med sig har hon Ariel, älvorna ur En midsommarnattsdröm, och en sida magiskt papper med vilket hon kan skriva om verkligheten (dock med oförutsägbart resultat).
Tyvärr innebär detta att en av den första bokens stora styrkor, den fantastiska magiska värld som utgjordes av Théâtre Illuminata, gått förlorad. Sällskapet träffar förvisso på en intressant tjuv, ett kringresande nycirkussällskap, och en benkarvare, men de är alltför veka substitut. Berties magi är också något odefinierad, och en del beskrivningar lätt oklara.
Å andra sidan är älvorna fortsatt förtjusande, de fortsatta undersökningarna av Berties släkthistoria precis lagom smärtsam, och hennes kluvenhet mellan Nate och Ariel en inte oäven variation på temat snäll och stygg pojke – fast ifrågasättandet av hela det tankekomplexet går från intressant till en upplösning som är lite för enkel. Det finns i alla fall utrymme för ytterligare konflikter där.
Det man verkligen saknar är dock känslan av metalitteratur. Det finns förvisso en del Shakespeareciterande och ordmagi, men där första boken gav känslan av att man var i en värld styrd av teaterns regler finns här inte riktigt samma känsla av att världen styrs av någon annan litteraturforms, utan bara en sorts händelsernas ironi. Låt oss hoppas på en mer storstilad sista akt.
