Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Peter Englund’

Det finns något i mig som gör att det tar emot att läsa om Karl XII. De där inledande åren, då först Danmark snabbt tvangs till fred och ryssen kastades ur Narva, varefter han kuskade runt i Polen och slog ned lite vad han fick tag i, är inget större problem. Värre är det med 1708 och framåt, då han gick in i Ryssland och blev den förste att lära sig vad som händer om man försöker att gå mot Moskva (även om han tycks ha varit den mest klarsynte av de som försökt. Napoleon påstod att han inte skulle göra efter Karls misstag och uppfann istället en hop egna, än värre i sin världsfrånvända dumhet. Efter Holowczyn var hans agerande mest grundat i att göra det minst dåliga. Hitlers tokerier behöver inte ens omnämnas). Jag vet inte riktigt vad det är, men jag har en sjunkande känsla av att det är en form av besviken storsvenskhet; en frustrerade känsla av det onödiga i katastrofen – och märk väl att det är den katastrof som rikets höga herrar upplevde; förlusten av de nyvunna provinserna. Vad som finns att göra för att bota detta vet jag inte, att läsa om det tycks inte hjälpa.

Nu har jag för tredje gången i år försökt mig på ett verk om honom. Eller rättare sagt, den katastrof som i mångt och mycket kom att forma eftervärldens bild av honom, som gjorde det möjligt att låta honom bli en tragisk hjälte som efter att länge ha varit hennes gunstling till slut överges av fru Fortuna. Verket i fråga, Peter Englunds Poltava, är dennes första, och det märks. Man ser klart fröna till den historieskrivning han gett prov på i Ofredsår och Den oövervinnerlige, där han sömlöst lämnar en skildrinig av ett skede för att fördjupa sig i någon detalj, liksom hans språkliga förmåga. Samtidigt ser man skillnaderna. Poltava är ett oerhört fokuserat verk, och det är inte många ord som inte läggs på antingen själva slaget, de människor som var inblandade i det (massor av personer får ett snabbt porträtt tecknat; hur de såg ut, vad de gjort i kriget tidigare, hur de dog), eller olika detaljer vad gäller vapenslagen. Skillnaden mot de två tidigare nämnda verken, som istället präglades av en vilja att skildra en hel tid, är således slående.

En nackdel med denna fokusering är dock att även all diskussion fått stryka på foten. Nästan allt uttrycks i ordalag som lämnar mycket lite utrymme för tvivel. Det regementet marscherade så, den personen sade det, den skvadronen försvann i rök och kaskader av kött och blod (det är påtagligt hur mycket kroppsvävnad och dito vätska som stänker omkring). I efterordet sägs att detta var ett medvetet val. Förvisso bör inte populärhistoria tyngas ned av för mycket resonerande, men ibland borde det framgå att något är en sannolik hypotes, inte accepterad sanning. Historieskrivning bygger på omdöme, och detta bör framgå. Detta speciellt som verket är så begränsat i omfång. Vill man läsa något generellt om stora nordiska kriget är det här inte en lämplig bok, för som sagt ligger fokus starkt på själva slaget. Detta gör tyvärr även att dess politiska konsekvenser behandlas tämligen kortfattat: Sveriges dagar som stormakt ändas, Rysslands tar sin början. Således är detta verk främst intressant för den som är intresserad av krigshistoria, eller har ett stort intresse av perioden i fråga. Sådana läsare kommer dock troligen finna mycket lite att klaga på.

Read Full Post »

Av alla stormakttidens monarker torde Karl X Gustav vara som idag svårast kan fördras. Man kan med framgång måla ut Gustav II Adolf som en idealist som slogs för den protestantiska saken, samtidigt som han visade upp en tolerans som snabbt försvann när kriget fortskred – eller kanske snarare blev ett meningslöst begrepp när man plundrade vad man hade för händer. Kristinas avfall till katolicismen ses idag med betydligt blidare ögon, och även om hon sannerligen inte var någon fredsduva så var hon också den enda monark som inte blev involverad i något nytt stort krig. Karl XI:s tid vid makten skulle idag kunna utgöra basen för något som kanske skulle likna en ny positiv myt om stormaktstiden, om det inte vore för det där besvärande enväldet, och Karl XII har som bekant aldrig saknat apolegeter. Det är också hans gärning som mest påminner om farfaderns: samma stora, nej, enorma, medgångar som till viss del drar blicken från de uppoffringar som skedde, samma slutliga misslyckande, samma vägran att till slut inse faktum, samma hänsynslösa övernyttjande av de resurser som den effektiva byråkratin kunde skrapa fram.

Det finns dock några saker som skiljer de båda åt: Karl XII startade själv inga krig, och han tycks själv inte varit ute efter att jaga äran enbart för ärans egen skull. Båda dessa lyten fick Karl X Gustav att ge sig in i de mest häpnadsväckande projekt, med inledande framgångar vars motstycken man får leta efter. Och trots – möjligen tack vare – hans närmast patologiska spelmani, som fick honom att allt som oftast sätta allt på ett kort, så är han den ende av krigarkungarna vars erövringar har blivit beständiga.

Om honom, och hans samtid, handlar Peter Englunds Den oövervinnerlige. Liksom i Ofredsår skildras förutom den vanliga Stora historien, med dess marscher, erövringar, fältslag, traktat och kolonisationer, även den lilla historien, läkekonst, religösa svärmerier, spritens intåg med mer. Dock får den lilla historien inte lika stort utrymme som i den första delen, möjligen för att Karl X Gustavs krig är än mer komplext att skildra än det trettioåriga, där man trots allt bara har en enda, förvisso groteskt förväxt, men ändock någorlunda enhetlig, scen att följa. Här utkämpar dock svenska trupper strider i Finland, i Livland, i Kurland, i Ostpreussen, i Polen, i Pommern, i Danmark, i Sverige, och i Norge (förvisso aldrig samtidigt, men ännu en av likheterna med Karl XII är att det är fråga om ett krig som utspelas runt nästan hela Östersjön, inklusive stater som bara gränsar till stater som gränsar till detta hav). Orsaken till detta framställs ytterst som en enda: Karl Gustavs längtan till krig. Denna längtan fick honom att överfalla vadhelst såg någorlunda svagt och försvarslöst ut intill dess att Sverige var nästan lika försvagat som de länder det anfallt, vilket revanschlystna grannar såg och nästan lyckades utnyttja.

Även om Englund är skicklig i att berätta om dessa stora skeenden, så gör den berömvärda viljan att ha med all denna cyniska oppurtunism dock att boken blir rank; den är helt enkelt lite för ensidigt martialisk.

Read Full Post »

Under en period på lite mer än 300 år kastades Europa med oregelbundna mellanrum in i storkrig; en  ovana som äntligen tycks vara avkastad. Det första av dessa krig var det längsta, då det kom att ta trettio år, trettio år fyllda av lidande då Europa skakades i paroxysmer. Det hela startade och slutade i Prag.

I denna Kejsarens residensstad – vid denna tid fanns det bara en Kejsare, och han ledde det heliga romerska riket av tysk nation; den ryske monarken hade förvisso en motsvarande titel men ledde fortfarande bara en andra rangens makt – så inleddes striderna enligt gammal god böhmisk sed genom att kejsarens ståthållare defenestrerades. Kejsaren ingrep, och Böhmen – som verkar ha haft en stark böjning mot det religösa fritänkandet – återkatolicerades. Sedan kom turen till resten av det tyska riket. Ett danskt ingripande ändade i fiasko, och Tyskland verkade vara på väg att bli en modern nationalstat. Då ingrep Gustav II Adolf. Denne lyckades i början väl, men efter att vid Nürnberg hamnar i en synnerligen prekär situation nödgades han tåga norrut, och stupade så den 6 november 1632 vid Lützen, till fromma för alla som vill gissa portkoder. Nu blev kriget mer och mer förvirrat, och böljade fram och tillbaka. Slutligen lyckades, via franskt stöd och ett mer kompetent högre befäl, dock till slut Sverige med allierade få överhanden. I krigets sista självande månader plundrades så Prag, under vilket en av de ståthållare som behandlats så vanvördigt 30 år tidigare dräptes. Under dessa trettio år hade den politiska verkligheten omvandlats. En av de få otvivelaktigt goda saker som kriget medförde var att de religiösa tvisteämnen som föranlett det nu tappat mycket av sin kraft. Staterna skulle förvisso fortsätta att reglera sina innevånares tro – ironiskt nog med det Sverige som sagt sig strida för denna frihet som ett av de främsta exemplen – men Europa skulle aldrig mer störtas ned i ett religionskrig, även om andra ideologier skulle komma att göra minst lika mycket ont.

Om detta första Krig, liksom andra tilldragelser i och till viss del utanför Sverige, handlar Peter Englunds Ofredsår. Berättandet om detta blandas med inblickar i den unge Erik Jönssons (sedermera Dahlberg) liv, samt diverse utblickar mot områden i det dagliga livet – hur man reste, vad man åt, hur dygnet inrättades. Resultatet är mycket imponerande, även om fokus starkt ligger på de svenska görandena. Detta är dock nästan den enda förbehåll jag vill ge, och den som vill läsa om hur Sverige transformerades från ett pytteland i Europas utkant till en stormakt på lerfötter torde ha svårt att kringgå detta verk.

Read Full Post »

Peter Englund har tillsammans med Kirstian Petri skrivit Jag skall dundra, ursprungligen som filmmanus, men nu omarbetat till något som mer liknar en roman. Boken är uppbyggd kring en fiktiv dagbok skriven av en nybakad karolin under Karl XII:s polska strapatser av år 1706. Stycken ur denna dagbok blandas med berättelser som tydligen visar vad som verkligen hände, och mycket av intresset kommer ur kontrasten mellan dessa.

Dagboksstyckena är skriven på 1700-talssvenska, som visserligen oändligt mindre svårpenetrerad än vad språket varit ett århundrade innan, men ändå använder ord som sedermera utmönstrats, och som därför försetts med noter. Den fiktive författaren har en märklig filosofi: han är ateist (!) och anser att eftermälet är det enda av betydelse, vilket även gör att han anser att ändamålen helgar medlen. När hans trupp så kommer till en polsk herrgård går saker snabbt åt skogen.

Jag är lite tveksam till det historiska. Även om Englund är en skicklig historiker så ifrågasätter jag om en ateistisk upplysningsmänniska verkligen hör hemma i karolinernas tidevarv. Språket i de fiktiva styckena klingar också en smula falskt. Å andra sidan så är det kanske inte det specifika utan det universella som är det viktiga.  Oavsett soldaternas ursprung och efternamn så har troligen liknande scener spelats upp i de flesta krig genom historien, där vanliga människor gjorts sitt bästa för att glömma kriget men där det ändå kommit och knackat på dörren. Då spelar kanske ett par anakronismer kanske mindre roll.

Read Full Post »

Jag erkänner att jag, trots att jag äger flera av hans böcker, ibland tycker att Peter Englund ibland inte når upp till sitt rykte. Hans essäer är lite för påverkade av den seriösa historikerns kungsdygd: att vara noggrann med vad som är sant och vad som är egna spekulationer, så att de blir lite för sterila. Jag är dock tvungen att kapitulera totalt inför Silvermasken, en synnerligen välskriven biografi över Drottning Kristina, magnifik i sitt lilla format. Upplägget är originellt men fungerar ypperligt: istället för i att följa den normala formen för biografier – i grunden en kronologisk berättelse med vissa utflykter framåt eller bakåt i tiden för att följa ett visst spår, såsom religiositet eller maktpolitik –, kränger biografin fram och tillbaka som i ett bergslandskap, där två kronologiskt närliggande händelser hamnar i helt olika delar av boken. Detta sätter fokus på människan Kristina, inte det land hon var regerande drottning över i ett av hennes dryga sex decennier på denna jord.

Huvudtesen är att denna människa inte låter sig snärjas av de enkla former som annars ofta sker; Kristina skall – fullt medvetet – ha gått in för att omforma bilden av sig själv, ständigt med ett enda mål i sikte: att uppnå personlig frihet. Det var enligt Englund denna frihetstörst som fick henne att ge upp den tron som hotade att omvandlas till en gyllene bur, med för henne förhatliga krav på äktenskap och ättelägg. Att avsäga sig denna tron innebar dock inte att hon gav upp försöken att spela en politisk roll, och hon sökte både Neapels och Polens troner, liksom tillfällen att ställa sig i spetsen för en korstågshär mot turken (hon beundrade Alexander den store, och valde följdriktigt Alexandra som dopnamn vid konverteringen). Först när hon efter åtskilliga bakslag insåg att alla sådana projekt var dömda att misslyckas tog hon på sig den roll som hon hade väntats anta vid konverteringen: den heliga, synderskan som sett ljuset.

Som sagt fungerar upplägget utmärkt: inte bara den olinjära berättarstilen utan även de korta kapitel som gör att övergången från ett tema till ett annat ibland knappt kan skönjas. Det enda som finns att anföra mot detta är väl Englunds förtjusning i att ta till nytt stycke för att ge eftertryck åt något, vilket ibland blir tröttsamt, samt att verket som sagt är en berättelsen om Kristina, människan, snarare än Kristina, drottningen, vilket gör att det trots att det står utmärkt på egna ben kan behöva kompletteras med något utförligare för att få en mer komplett bild – fast denna invändning är något orättvis, då det snarare är tänkt att komplementera än att komplementeras.

Read Full Post »

« Newer Posts