Det finns något i mig som gör att det tar emot att läsa om Karl XII. De där inledande åren, då först Danmark snabbt tvangs till fred och ryssen kastades ur Narva, varefter han kuskade runt i Polen och slog ned lite vad han fick tag i, är inget större problem. Värre är det med 1708 och framåt, då han gick in i Ryssland och blev den förste att lära sig vad som händer om man försöker att gå mot Moskva (även om han tycks ha varit den mest klarsynte av de som försökt. Napoleon påstod att han inte skulle göra efter Karls misstag och uppfann istället en hop egna, än värre i sin världsfrånvända dumhet. Efter Holowczyn var hans agerande mest grundat i att göra det minst dåliga. Hitlers tokerier behöver inte ens omnämnas). Jag vet inte riktigt vad det är, men jag har en sjunkande känsla av att det är en form av besviken storsvenskhet; en frustrerade känsla av det onödiga i katastrofen – och märk väl att det är den katastrof som rikets höga herrar upplevde; förlusten av de nyvunna provinserna. Vad som finns att göra för att bota detta vet jag inte, att läsa om det tycks inte hjälpa.
Nu har jag för tredje gången i år försökt mig på ett verk om honom. Eller rättare sagt, den katastrof som i mångt och mycket kom att forma eftervärldens bild av honom, som gjorde det möjligt att låta honom bli en tragisk hjälte som efter att länge ha varit hennes gunstling till slut överges av fru Fortuna. Verket i fråga, Peter Englunds Poltava, är dennes första, och det märks. Man ser klart fröna till den historieskrivning han gett prov på i Ofredsår och Den oövervinnerlige, där han sömlöst lämnar en skildrinig av ett skede för att fördjupa sig i någon detalj, liksom hans språkliga förmåga. Samtidigt ser man skillnaderna. Poltava är ett oerhört fokuserat verk, och det är inte många ord som inte läggs på antingen själva slaget, de människor som var inblandade i det (massor av personer får ett snabbt porträtt tecknat; hur de såg ut, vad de gjort i kriget tidigare, hur de dog), eller olika detaljer vad gäller vapenslagen. Skillnaden mot de två tidigare nämnda verken, som istället präglades av en vilja att skildra en hel tid, är således slående.
En nackdel med denna fokusering är dock att även all diskussion fått stryka på foten. Nästan allt uttrycks i ordalag som lämnar mycket lite utrymme för tvivel. Det regementet marscherade så, den personen sade det, den skvadronen försvann i rök och kaskader av kött och blod (det är påtagligt hur mycket kroppsvävnad och dito vätska som stänker omkring). I efterordet sägs att detta var ett medvetet val. Förvisso bör inte populärhistoria tyngas ned av för mycket resonerande, men ibland borde det framgå att något är en sannolik hypotes, inte accepterad sanning. Historieskrivning bygger på omdöme, och detta bör framgå. Detta speciellt som verket är så begränsat i omfång. Vill man läsa något generellt om stora nordiska kriget är det här inte en lämplig bok, för som sagt ligger fokus starkt på själva slaget. Detta gör tyvärr även att dess politiska konsekvenser behandlas tämligen kortfattat: Sveriges dagar som stormakt ändas, Rysslands tar sin början. Således är detta verk främst intressant för den som är intresserad av krigshistoria, eller har ett stort intresse av perioden i fråga. Sådana läsare kommer dock troligen finna mycket lite att klaga på.
Karl XII visste förstås inte så mycket om Napoleon och Hitler, däremot kände han säkert till att både Jakob de la Gardie och den polske fältherren Stanisław Żółkiewski tågade in i Moskva under den stora oredan.
En annan relativt viktig skillnad mellan Karl XII och Napoleon var att tsar Peters Ryssland slutade några mil väster om Smolensk, där storhertigdömet Litauen tog vid. I Litauen hade svenskarna åtskilliga allierade bland de mäktiga familjerna. Man bör alltså inte driva jämförelerna för långt.
Dessutom är det säkert inte någon överdrift att säga att det alllmänt förväntades att Karl XII skulle marschera mot Moskva samt att tsaren skulle förlora kriget. T.o.m. tsar Peter själv var synnerligen osäker om utgången och försökte inför den svenska invasionen ”köpa” sig fred genom att avstå alla sina erövringar utom området runt S:t Petersburg. Men det kunde givetvis Karl XII inte acceptera, en rysk flotta i Östersjön skulle kasta om styrkeförhållandena totalt. Och, som sagt, i Europa ansåg man allmänt att tsaren avr förlorad.
[…] som heter Anders Jonsson skrev om Kung Karls Slaktarebänk — och Bengt har redan varit där och kommenterat […]
Jag kan väl lufta min idé såväl här som annorstädes:
Sverige som Stormakt i Barockens Europa var ett misstag från början till slut. Det hela baserat på ett antal lyckade krigsresultat från 30-åriga kriget och det faktum att isen höll under den kalla vintern.
Sverige hade naturligtvis inte tillnärmelsevis den ”infrastruktur” som var nödvändig för att upprätthålla ett Östersjövälde.
Detta gör Karl XII till vår, enligt min mening, mest tragiske kung…Tvingad in i en roll och ett ansvar ingen vare sig förr eller senare varit vuxen att mantla.
Hmm. Visst, det fanns mycket tur, men det hade knappast räckt för att hålla uppe väldet i nästan hundra år och (efter Karl XI:s reformer) nästan klara att återigen slå de tre riken som förlorat mest på den svenska expansionsviljan. Karl XII skulle nog mycket väl klarat av att försvara de svenska besittningarna om han inte varit fokuserat så på att slå August den starke i grunden. Det är fullt troligt att många av besittningarna skulle gått förlorade förr eller senare, men att utgången av det stora nordiska kriget blev det det blev är till mycket stor del Karl XII:s ansvar.