Efter att ha avslutat första delen av Dick Harrisons stora verk om mänsklig ofrihet genom tiderna är det inte svårt att hitta problem. I en historia som den här är det självklart avvikelserna som är mest intressanta; att de rike och välborne så gott som alltid använt slavar som statusmarkör kan väl behöva påminnas om för att det ordentligt skall inpräntas i huvudet på personer som främst förknippar slavar med triangelhandeln, kanske mer så som vi lever i den del av världen där så faktiskt inte varit fallet. I Nordeuropa avvecklades nämligen slaveriet av sig självt under medeltiden, och de lagar som tillkom som förbjöd träldomen verkar snarare som en senkommen spegel än en sporre för detta. Den enda parallell som ges i denna bok är utvecklingen i Europas särling, Ryssland, där avvecklandet dock skedde 500 år senare. (I inget av fallen kan den marxistiska historiematerialismens tes om slaveriets utveckling till feodalism äga full giltighet. I båda fallen var slavar snarare lyx än grovarbetskraft, och i alla fall i Sverige har vi också förskonats från feodalism, förutom en senkommen, mindre allvarlig släng på 1600-talet, men det är en helt annan historia). I vilket fall så lämnas det Nordeuropeiska avvecklandet helt utan förklaring eller ens antydan till sådan – nog måste någon gjort bättre försök än de två som avfärdas med en handviftning?
Nå, boken är på flera sätt behövlig då den som sagt avlivar flera myter om slaveri, men till Harrisons bättre kan det nog tyvärr inte räknas.
