Ray Bradburys Something wicked this way comes var en svår bok att börja läsa: inte för att handlingen var tråkig eller personerna i den olidliga, utan för att prosan var tjock och övermättad, vilket gjorde att det blev som att läsa genom sirap: det var svårt att riktigt orka mer än några sidor av detta åt gången innan handlingen verkligen tog fart.
Det är kanske ett inte helt opassande sätt att få boken att framstå som lite mer än bara en modern skräckhistoria om ett sinistert tivoli som kommer till en amerikansk småstad sent i oktober och förskräcker och förtrollar innevånare med visioner av deras litenhet och mirakelkurer som snabbt visar sig bara ha biverkningar. I centrum står den illustrerade mr Dark, som verkar dra i alla trådar, och den mer öppet agerande och ilskne Cooger. De enda som till en början verkar se genom delar av dunsterna är de två pojkarna Jim Nightshade och Will Halloway, som snart skall lämna barndomen bakom sig men fortfarande smiter ut för att palla frukt eller smyga på kyrkogården.
Men först skall alltså mästarna av den spegellabyrint där man kan se sitt åldrade jag, den magiska karusell som kan få någon att åldras eller föryngras, den elektriska stol som kan hålla nästintill döda män vid liv och den häxa som kan söva någon till döds undvikas, stoppas, överlistas? Inte en lätt uppgift för trettonåringar och den som till slut får komma och faktiskt lösa problemet är något oväntat Will Halloways något åldrade far (även om femtifyra idag inte verkar fullt så överårigt som Bradbury vill utmåla det som).
Den poäng som den utarbetade prosan till slut förbereder för, den poäng som behöver någon form av uppbyggnad inför så den framstår som lite mer än en påhängd moralitet på en historia främst ämnad att framkalla skräckrysningar, är den tämligen enkla att man bör leva livet här och nu: inte i meningen att man inte skall bry sig om andra eller vad som komma skall, utan att allt skall ha sin plats. Gårdagen är inte en lämplig framtid, och om man inte gillar den framtid man ser framför sig, så är inte billiga tricks eller flykt någon lösning, utan endast att lära sig finna löjet i sig själv, men inte andra.
