Om man vill säga något gott om svenska statens förhållande till samerna så får det väl vara att den i alla fall aldrig försökt ta livet av dem. Däremot har den via administrativa fintligheter lagt sig till med deras land, försökt tvinga på dem diverse ekonomiska och sociala tvångströjor, och i stort sett betraktat dem som omyndiga. Och det är inte bara gammal historia, från 1800-talets nationalism och utvecklingsteorier, över rasism och »lapp skall vara lapp« och till slut förmyndarsveriges stelbenta byråkrati, utan något som än i dag pågår med försök att frånta dem jakt- och fiskerättigheter de tidigare erkänts. I alla fall enligt Lennart Lundmarks Stulet land, som visserligen har en något märklig källapparatur men annars tycks historiskt välunderbyggd, men som man kanske får ta med ett par saltkorn.
Lundmark säger sig nämligen i inledningen vara indignerad, och även prosan har all återhållsamhets som önskas kan, så är skildringen i stort sett sympatisk till samerna och deras önskemål att de gamla lagarna skall efterlevas och inte återigen börja omtolkas i favör för stat och sentida inbyggare. Det är i och för sig förståeligt efter att ha läst historien: fram till slutet av 1700-talet var samerna visserligen en marginell, men i stort ganska välvilligt sett grupp som gav skatteinkomster från områden som annars skulle varit ofruktbara. Sedan gick det snabbt utför, med länsstyrelser som ignorerade att de erlagda skatterna i princip innebar att samerna hade rätt till marken, och nybyggare fick börja etablera sig – men bara om de var söderifrån.
Det är sannerligen ingen uppbygglig läsning, men det är en påminnelse om att bara för att övergrepp som tvångssterilisering och baggböleri inte just pågår idag så förekommer andra, liknande.
