Återigen har Rensvind hamnat i udda geografi. Återigen tycks en gud vilja använda honom för sina egna syften. Återigen tycks det inte hjälpa att springa iväg. Den här gången är han i EcksEcksEcksEcks, vilket är typ Australien, fast med färre giftiga ormar (spindlarna har haft ihjäl dem). På Skivvärlden är detta The last continent, alltså en landmassa som inte riktigt blev färdig och därmed numer inte har riktigt rätt tid (det har alltid varit så, i alla fall sedan Rensvind kom dit: denna underliga tidsuppfattning är tack och lov inte viktig annat än bitvis).
Samtidigt, i Ankh-Morpork, är biblotekarien sjuk. Han tycks inte kunna behålla sin form riktigt, och nyser då och då och förvandlas till nallebjörnar, fällstolar eller andra underligheter. De andra trollkarlarna vet inte riktigt hur de skall göra för att stabilisera honom, men de glömmer det ganska snart när de trillar genom ett maskhål och finner sig på en ö tillsammans med en mer än vanligt tokig gud, som gillar evolution och skalbaggar.
Rensvind råkar som väntat ut ungefär för allt som kan väntas (får, Waltzing Matilda, ett operahus, Ned Kelly, en galen dvärg som färdas genom öknen på jakt efter förstklassig hästföda). Han klipper får, uppfinner salt, lätt vidrig sovel, rymmer ur fängelset, träffar ännu en avlägsen släkting och lyckas få det att börja regna. Stereotypt? Visst. Men roligt.
