»Liff n. A common object or experience for which no word yet exists«. Detta är alltså svaret på frågan om livet, univ… F’låt, fel bok. Det är istället vad man som Jeopardydeltagare skulle formulera en fråga från om man som svar fått titeln på Douglas Adams och John Lloyds The meaning of liff.
Författarna har tagit en hög ortsnamn man annars har föga nytta av, och gett dem betydelser. De flesta av dessa betydelser är högeligen specialiserade, såsom Scramoge: att skära sig själv när man slickar ihop kuvert (boken har några år på nacken nu, trots att detta är den nya, oförbättrade upplaga som kom härom året).
Roligt? Ja, ibland. Inte vansinnigt, men tillräckligt. Användbart? Mja. Något ord används ibland, som zeerust (fick jag någon att fastna?) De flesta orterna lär dock få fortsätta vara kända som det: Visby är fortsatt största orten på en ö i Östersjön, och inte ett tält i sängen som visar på att en man börjar tröttna på att hans partner aldrig blir klar i badrummet.
Det är med ett inte missnöjt, men heller inte sönderskrattat »beppu« (ett triumferande ihopslagande av en bok när den är utläst) som boken läggs ifrån mig.
