Sensmoralen i Shakespeares The Taming of the Shrew måste vara något av det mest obehagliga som kommit av bardens penna: bete dig som ett arsle mot din hustru, och hon kommer förvandlas från argsint och egensinnig till en mjuk och foglig, anständig kvinna. Det finns dessutom ett litet stycke förväxlingskomedi inslängt, med nutida ögon sett inte vansinnigt originellt men troligen möjligt att utveckla, och en konstig ramberättelse som aldrig får ett slut men som nog måste ha inspirerat till Jeppe på berget.
Huvudberättelsen är som följer: den rike Baptista har två döttrar, den argsinta Katharina och den fogliga och vackra Bianca. Bianca har naturligtvis fler friare än det finns dagar i veckan, Katharina ingen. Baptista har lovat att inte gifta bort Bianca innan hennes storasyster fått en make, vilket får Biancas friare att sluta fred. In kommer Petruchio, som friar till Katharina. Samtidigt förklär sig två av Biancas friare till lärare för att kunna vara nära henne. Petruchio och Katharina firar bröllop, och från första stund malträterar han henne, om inte medelst slag så genom hårda ord, låta henne svälta och hålla henne vaken. Samtidigt har den förklädde Vincentio med hjälp av sin tjänare Tranio, som fått spela honom, utmanövrerat alla medtävlare om Biancas gunst. Han har dock varit tvungen att leta reda på någon som kan spela rollen som hans far. Självfallet dyker den riktiga fadern upp. Till slut löses allt, och vid en avslutande bankett visas hur snäll och foglig Katharina numera är.
Historien är som synes inte så mycket att hänga i granen – misogyn och föga överraskande. Språket då? Besviket får jag nog erkänna att antingen är jag lite för klen i engelska för att riktigt kunna hänga med, eller så är Shakespeare inte fullt så fyndig som jag väntade. Visst, det finns roliga passager, men ofta så når det inte riktigt ända fram till mig. Det är förvisso ett tidigt verk, men det är ingen ursäkt, bara en förklaring.
Jag brukar försöka att undvika att låta mina åsikter om budskapet i ett verk inverka på omdömet alltför mycket, men här blir det alltför bärande, alltför uppenbart som den ram som resten byggts upp kring för att en sådan föresats skall vara möjlig eller ens rimlig. Då kan jag tyvärr inte rekommendera det här dramat när Shakespeare har producerat annat som är så mycket bättre.
