Så, nu är det första året med gudarna i The wicked+the divine över, och efter slutet på förra så måste de i Imperial phase part 1 fråga sig: vad nu? Vad göra när Ananke inte längre dominerar deras liv? Med tanke på hur olika de är, så är det lätt att förstå att det inte finns något enkelt svar, inte ens när det mörker Ananke varnade dem för visade sig vara högst verkligt. Urdr vill veta vad Ananke höll på med, Baal försöker hålla de andra i styr, Wodan är som vanligt ett evasivt rövhål (som Persephone skrämmer skiten ur), Sekhmet är hennes vanliga hedonistiska jag.
Vi får se mer av Amaterasu, som tillsammans med Baal verkar vara de som kan hålla mörkret borta, och Minerva (äntligen), medan underjordens gudar mestadels håller sig undan. Och sedan verkar den där imperiefasan börja: gudarna verkar inte längre nöja sig med vara bildliga gudar som dyrkas på konserter, utan även vilja bygga tempel och bli mer och mer hedonistiska.
Första delen låtsas vara en månadstidning med intervjuer med några av gudarna, (inklusive Lucifer), och en förvirrande del färgkodar rutorna efter hur de skall läsas, vilket är ett snyggt men misslyckat experiment. Hela boken känns tyvärr lite som att luften gått ur historien, och att den försöker pumpa ny luft i den. Det verkar kunna gå, men riktigt hur bra får vi se i kommande delar.
Lämna ett svar