Det är inte många titlar som anses såpass känsliga att de måsta ändras två gånger, men Agatha Christies Tio små negerpojkar har det: på engelska har den först innehållit »niggers« och sedan »indians« innan förlagen gav upp och började sälja den under namnet And then there were none. Hursomhaver var det den allra första Christie jag läste någon gång i slukaråren, och minnet har stannat med mig; den utgör tillsammans med Mordet på orientexpressen, Dolken från Tunis och Döden på Nilen de böcker där jag distinkt kan komma ihåg lösningen – men dessutom mindes jag flera andra detaljer, vilket bara visar på att minnet är bättre ju yngre man är.
Nåväl, handlingen är väl någorlunda känd: tio personer kallas till Negerön av en okänd person, och väl där anklagas de av en röst inspelad på grammofon för mord eller vållande till andras död – brott de utfört men där rättvisan inte kunnat göra något: en äldre ungmö som kört sin hemhjälp på porten när denna kommit i olycka, vilket ledde till att hon – hemhjälpen – dränkte sig; en general som sänt sin hustrus älskare på självmordsuppdrag; en läkare som opererade när han var full; en ung man som körde ihjäl två små barn. En efter en börjar de dö, och snart står det klart att mördaren är en av de tio – men vem? Skall de hinna få reda på det innan de alla är döda och bara mördaren är kvar?
Som man kan se så är detta ett av Christies mysterier baserade på barnkammarramsor: mördaren utgår från ramsan om de tio tomtenissar som faller från efter en (den finns för övrigt även på svenska omgjord till att handla såväl om moppepojkar som op-amps), vilket bidrar till att hissa upp stämningen. Däremot är den ovanlig i det att det inte finns någon utomstående deckare som kan reda ut mysteriet och stoppa mördaren; här är det bara de potentiella offren själva som har att göra det, utan någon Poirot eller Marple i sikte. Eftersom Christie är Christie får man till slut veta vem det är som gjort det, och blir således vederbörligt överraskad. Detta är troligen det bästa hon åstadkommit.
