Feeds:
Posts
Comments

Archive for september, 2008

Nu har jag verkligen gått och spänt vagnen för hästen: istället för att recensera Praktisk retorik före Retorik idag, båda av Göran Hägg, har jag lyckats täcka det kompletterande verket före det grundläggande. Anledningen härtill är att jag tills nyligen endast ägde den förra, och hade lånat den senare av min syster. Nåväl, det är inget att göra åt saken; till verket.

Praktisk retorik är helt enkelt en lärobok i retorik, menad dels att ge insikt i ämnets praktiska användning och det teoretiserande som skett kring det. Således får man råd om hur man skall bygga upp talet, vad man får och inte får säga i vilka situationer, och hur man bäst agerar när man säger det. Det är ganska mycket att behandla, så även om det förekommer några exempel, så är det rätt sparsamt (mestadels Cicero, kryddat med ett par amerikanska presidenter). Den teoretiska biten består dels i att nämna de gamla romarnas termer och vad dessa stå för, samt att förklara att om man har en amerikansk lärobok i ämnet, så gör man bäst i att göra tvärtemot vad som står i den.

Invändningar? Tja, för det första kan man kanske ifrågasätta detta att det framställs som om predikan definitionsmässigt är tråkigt, ty förvisso är det inte enbart advokater som har haft nytta av sitt yrke när de gått över till att bedriva politik, utan även åtminstone vissa präster (främst då baptistpastorn Martin Luther King Jr.). Detta har förvisso inget att göra med rådens användbarhet, men det hade varit trevligt att läsa något om detta också.

Read Full Post »

En av den moderna litteraturens stående figurer är det okynniga men godhjärtade busfröet, på svenska kanske främst representerat i form av Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga. Mer internationellt sett är väl dess urtyp snarare Tom Sawyer. Det är inte svårt att förstå varför det har blivit så, för Mark Twain kan konsten att vara sentimental och roat överseende utan att det blir irriterande pekoral, vilket gör boken mycket uthärdlig även för en vuxen läsekrets, till vilka han någon gång vänder sig direkt och därvid torde direkt förlora de yngre läsarna. Alltnog, Tom är alltså en liten rackarunge som skolkar från skolan för att leka Robin Hood, rymmer hemifrån en vecka när han inte känner sig uppskattad, och spejar på mördaren Indian-Joe. Här ligger väl den största svagheten, för trots att han först gått omkring och varit livrädd för honom, och inte ens velat ange honom som mördare för att rädda den oskyldige, snälle alkoholisten Potter som alla tror är mördaren, så är han senare inte mer rädd än att han inte avslöjar hans förklädnad när han fått reda på att Indian-Joe grävt upp en skatt. Nä, den interna logiken är kanske inte den starka sidan, utan snarare skildringarna av en sorts tidlös ungdomstillvaro där unga pojkar leker Robin Hood eller sjörövare, tror på diverse vidskepelse och rymmer hemifrån.

Read Full Post »

« Newer Posts