Mot slutet av artonhundratalet var världskartan nästan helt färdigkolorerad. Efter Stanleys, och andras, härjande i Afrika återstod egentligen bara tre områden: de båda polerna, där det okändas vita skulle bytas ut mot snöns, och Asiens inre. En av de – nej, den – som kom att fylla i mest av detta vita var Sven Hedin. I Äventyr på riktigt av Axel Odelberg beskrivs bland annat hur han vandrade genom Takla Makan, fick slut på vatten, kämpade på, stupade nästan, men lyckades finna en liten göl i en annars uttorkad flodfåra och bar vatten i sina stövlar till sin medhjälpare som kollapsat av törst; hur han upptäckte Lop nor, den vandrade sjön; hur han utforskade Tibet, samt hur han vid fyllda sextio anordnade en svensk-kinesisk forskningsmission för att i närmare detalj studera de områden han kartlagt i sin ungdom.
Hade Hedin nöjt sig med detta hade hade hans minne gått till historien som en upptäckarhjälte i klass med hans samtida Nansen. Tyvärr gjorde han inte det, utan gav sig in politikens område, där han lyckades utveckla en blandning av skarpsyn och blindhet som visade sig förödande. Han förutsade korrekt det första världskriget, och i syfte att förbereda Sveriges försvar lånade han sin penna åt Gustav V och var den som skrev borggårdstalet, den sista gången en svensk monark på allvar försökte att kapa åt sig makt på regerings och riksdags bekostnad. Detta hade väl kunnat förlåtas av eftervärlden, men sedan satsade han på den mest hopplöst tänkbara häst: han stötte Hitler. Och han gav sig inte; när Hitler till slut befriade världen från sig själv publicerade Hedin en uppskattande dödsruna.
Den bild Odelberg tecknar är märklig: Hedin var en dålig människokännare som imponerades av titlar och trodde alla om gott. Han var beredd att in absurdum skilja på person och sak. Han var fanatisk beundrare av Tyskland. Och samtidigt som alla dessa saker fick honom att falla som en fura för Hitler var han själv nästan så långt från rasist man kunde komma: han talade uppskattande om nästan alla de folk han stötte på under sina resor, han visade avsevärd förståelse för deras reaktioner på hur västerlänningar betedde sig och han tog skarpt avstånd från kolonialism när engelsk trupp invaderade Tibet.
Tyvärr är dock Odelbergs bok ganska slarvigt korrekturläst: ofta förekommer den typ av stavfel som en datoriserad stavningskontroll lätt skulle åtgärda, och vid något tillfälle får Hedin blicka tvärs över Tibet för att upptäcka ett stenröse han rest över en av sina tidigare medhjälpare. Man skulle även önskat att han ägnat mer utrymme åt Hedins författarskap; nu får man ta del av den möda som ägnas detta men aldrig resultatet, endast utdrag ur brev, dagboksanteckningar och hans politiska litteratur. Man kan även skönja en något skeptisk inställning till subjektet, påståenden om att Hedin företog visa farligheter endast i syfte att ha något att skriva om, utan att detta egentligen utvecklas. Dock är ämnet så intressant, och arbetet med det så gott, att det är svårt att inte rekommendera detta verk om en mycket märklig man.
