Maciej Zaremba har i DN kommit med en kommentar a propos grundlagsutresningen och det svenska lagspråket, närmare bestämt dess onödigt byråkratiska stil. Denna kontrasteras mot hur det ser ut i Finland, där man lyckats förvalta det gamla svenska lagspråket i än högre grad än här; visserligen finns även här vissa av Gustaf Cronhielms formuleringar kvar (»Huru svin må i ollonskog släppas«), men denne hedersman skulle troligen vända sig i graven om han visste att nuvarande lagstiftare kan uttrycka sig i stil med »Utgivare skall vara svensk medborgare. I lag får föreskrivas att även utlänning får vara utgivare« (stilen hälsosamt korthuggen, men innehållet så konstigt att det blir helt oförståeligt i alla fall) eller »Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Han är därjämte gentemot det allmänna skyddad mot tvång att deltaga i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen«.
1734 års lag utmärker sig även på hur fint den ansluter sig till redan de gamla landskapslagarnas språk: »Far någon genom led eller grind och den icke stänger efter sig; böte en daler, ändå att [även om] ingen skada sker«. Här ser man lagens ofrånkomlighet; straffet är inget man »dömes till« utan något som likt en naturlag drabbar en, med konjunktiv och allt. Det vore en tradition att ansluta till istället för den byråkratiska som åberopas som skäl till grundlagens ogenomträngliga ordsvall.
