Hade jag bara varit nästan-jag, och således varit mer förtjust i film än språk, så hade jag kallat den här recensionen »No Country for Old Gods«. Båda är fullt rimliga titlar, fast med lite olika syftning. Hela idén i Neil Gaimans American Gods är nämligen att USA är fyllt av gamla världens gudar, hjältar och oknytt, som tagits dit av människor som trott på dem, men som efter att bönerna tystnat, offereldarna slocknat och historierna slutat berättas finner sig i stort sett maktlösa, tvungna att skrapa ihop till sin levnad i samhällets utkanter, allt medan deras platser intagits av andra, personifikationer av idéer i stil med »Media« och »Modern teknik«, som nu vill göra sig av med det gamla. Det drar således ihop sig till strid, och mitt i allting står Shadow, som precis kommit ut ur fängelset, fått reda på att hans fru dött i en bilolycka, och tagit tjänst hos Wednesday, en gråklädd rucklare med ett emaljöga.
Känns Wednesday bekant? I så fall är detta kanske inte boken för dig. Har man god koll på nordisk mytologi kommer man nämligen att halvt kunna gissa sig till var det hela kommer sluta, även om man kanske inte får fram alla detaljer. Samtidigt känns bokens inre mytologi på ett sätt som myten om humlan som bara kan flyga för att den inte borde kunna det: mycket tid spenderas på frågan om tro och den kraft som finns i den, men den förklara aldrig var kristendomen passar in; Jesus nämns i förbigående, men mer än så blir det inte.
Samtidigt har jag tyvärr en känsla av att den inte är riktigt så originell som den borde vara: konceptet med gudar som går bland oss och lever på vår tro, liksom de vagt samhällskritiska idéerna om hur vi numera offrar tid vid televisionens altare, känns som något som redan diskuterats på annan plats, och om man tar bort det, så blir det bara kvar en roman som tecknar en bild av ett USA som jag inte riktigt kan relatera till, en hel del mytologiska referenser att slå upp för den som så önskar, och en intrig som man som sagt kan ana konturerna av. Visst finns det intressanta bitar, men det är lite för långt emellan dem för min smak.
