Åke Ohlmarks tolkienöversättning torde vara grundligen förkättrad bland Tolkienentusiaster – och ingen kan egentligen säga annat än att någon som yrar om råmande förfäder inte gjort sig förtjänt av klander. Ändå har hans översättargärning sina klara poänger, i alla fall om man inte som enda måttstock använder exakt överensstämmelse med Tolkiens intentioner. Låt vara att det är meningen att Tolkien ville att efternamnet skulle associera till påsar eller liknande, och inte får av hankön, men »Secker« är och förblir en skrivbordskonstruktion. Och om det kommer till att översätta poesi föredrar jag klart Ohlmarks, även om han knappast är fläckfri:
Tre ringar för älvkungarnas makt högt i det blå,
sju för dvärgarnas furstar i salarna av sten,
nio för de dödliga, som köttets väg skall gå,
en för Mörkrets herre i ondskans mörka dunkla sken
Upprepningen av mörkret i sista raden är inte speciellt snygg, och man hade kanske kunnat hitta något än »dödliga«, men rimmen känns på det hela taget som fullt acceptabla, och ordföljden är med ett undantag rak. Och slutraden är så perfekt att man undrar varför han inte använde den även på rad fem: »i Mordors land där skuggorna ruva«.
Med detta sagt så är det alltså följdriktigt att när Ohlmarks tar sig an att översätta Fornnordisk lyrik (del två, skaldediktning), så resulterar det i fullt fungerande vers, där friheter snarare tas mot originalet än metriken. Originalen handlar för det mesta om panegyriska skildringar av norska småkungars liv och dåd, en genre där det ena subjektet tycks mer eller mindre utbytbart mot det andra vad det gäller egenskaper: att vara stor i strid och givmild med guld tycks i stort sett vara allt som krävs för att bli en god kung (med undantag för i Sighvat Tordarssons uppmaning till Magnus den gode att även vara ordfast). Dessa dikters poäng ligger heller inte i en rättvisande rundmålning av hur världen tedde sig, utan i förmågan att via fyndiga kenningar uttrycka ett begränsat antal värdebegrepp på så fyndiga sätt som möjligt. I det val som sådan diktkonst ger mellan trohet mot vad som uttrycks och trohet mot hur det uttrycks har Ohlmarks alltså främst valt det senare alternativet, med på det hela taget gott resultat – naturligtvis kan inte allt bli av yppersta kvalitet.
Betydligt mer intressant som verskonst är dock det fåtal dikter som behandlar andra ämnen. Mest känd är kanske Egil Skallagrimssons vackert dystra Sonatorrek, där ärkevikingen Egil beklagar förlusten av sina söner och hur han inte kan gå i strid med havsguden Ägir, som han håller ansvarig för att sonen Bödvar drunknat. Mest känd är dock kanske inledningen, där Egil beklagar sig över hur svårt det är att dikta i hans tillstånd:
Trögt går tungan att röra,
svinga i luft sångens besman,
vant vänds ej Vidurs tjuvgods,
svårdraget ur sinnets vrå
Att jämföra med
Mjǫk erum tregt tungu at hrœra
eða loptvætt ljóðpundara;
esa nú vænligt of Viðurs þýfi
né hógdrœgt ór hugar fylgsni.
Det där med »sångens besman« som kenning för ›tunga‹ är jag tveksam till, men annars förefaller denna skaldelitteraturens höjdpunkt fått all den uppmärksamhet den förtjänar, och resultatet är utmärkt läsvärt.
Än mer intressant är kanske Kormak Ögmundarsons kärleksvisa, även om det bara är de yttre attributen som uppmärksammas så lyckas den ändå mer än väl frammana bilden av en trånsjuk islänning:
Mösmyckens ungtall mycket
mer värd än Island prises,
Danmark och drygsökt Hunnlands
däld: min frid hon fällde.
Hårtornets härspjuts Eir jag
högre firar än irers
land och anglers lundar:
livet mig sundssolns Gunn är.
(alla kenningar står här för ytterst för »kvinnan«).
För den som är intresserad av att få en känsla för hur nordisk skaldediktning kan ha tett sig ter sig Ohlmarks som ett gått val, och inte alls den översättarklåpare han fått rykte om att vara.
Ohlmarks upprepar inte mörkret. Hans rad lyder ”en för Mörkrets herre i ondskans dunkla sken”. Han BORDE däremot ha upprepat mörkret, eftersom Tolkien ytterst avsiktligt gör så i originalet: ”One for the Dark Lord on his dark throne”.
För min del tycker jag visserligen att Ohlmarks friare dikttolkningar ofta är att föredra framför Lotta Olssons torftigare varianter i nyöversättningen, men just ringversen gör Ohlmarks riktigt dåligt.
Petitesserna först:
Liksom Börjesson tänkte jag börja med att kommentera den delen av bloggen som jag känner mig mest hemma på… Han har sakligt helt rätt i kommentaren, men jag håller inte med om ”borde”. Tolkien upprepade ”dark”, men det betyder inte att det är nödvändigt eller ens lämpligt att upprepa ”Mörkrets/mörka” i motsvarande rad.
Det där är typiskt en sådan vers där jag tycker att flyt och form är mycket viktigare än att detaljerna blir rätt. Jag accepterar till och med att ”under the sky” har fått bli ”högt i det blå”. (Fast tydligen inte helt utan anmärkning.)
Jag får ta det här som en lärdom i att gå direkt till källan och inte lita på sekundära sådana…
Och för att fortsätta på temat anser jag inte de där raderna om att sämja och främja vara helt lyckade, men rent tekniskt finns det inget att anmärka på dem. Riktigt dåligt är väl egentligen bara raden om Mordors gruva.
Just det där avgörandet om vilket som är viktigast — detaljer i innehållet eller formen och ett gott läsbart flyt — är väl det som folk brukar reta upp sig på. Helst står ju inte de två emot varann, men ibland behövs ett beslut fattas och det är alltid någon som tycker det skulle prioriteras annorlunda.
Jag är imponerad av Ohlmarks för att han vågar gå ganska långt från direktöversättningen i sitt sökande efter bra form, men ibland känns det som att han går över ån efter vatten.
Ja. Har du läst den artikel jag länkar till under »Tillvaratagna effekter«? För någon som är intresserad av Tolkien och/eller översättning är den väl värd tiden det tar att läsa den.
Ja, ”borde” var nog ett alltför starkt ord. Säg så här istället: Tolkien hade med stor sannolikhet en avsikt med sin upprepning av ”dark”. Om det låter sig passa in bland alla andra och kanske viktigare hänsyn så är det därför ett plus om översättaren får med det också.
Det finns en hel del petitesser (typ älvkungar istället för alvkungar) att anmärka på i Ohlmarks vers, men min största invändning är att han helt ändrar på betydelsen. Jämför original och Ohlmarks:
”One Ring to rule them all, One Ring to find them,
One Ring to bring them all and in the darkness bind them”
”En ring att sämja dem,
en ring att främja dem,
en ring att djupt i mörkrets
vida riken tämja dem”
”En ring att sämja dem” betyder väl närmast en ring som får dem att enas. ”En ring att främja dem” är en ring som gynnar dem. Det är bara tämja som passar in i sammanhanget, de andra orden är uppenbart bara valda för rimmets skull. Rent poetiskt klingar det skönt, men så till den grad tycker jag inte att man får avvika från originalet när man översätter.
Dock hävdar jag fortfarande att Ohlmarks översättning med sitt rika språk är en större njutning att läsa än Anderssons. Och som artikeln på Vetsaga säger så bör O bedömas efter sin egen tid och inte efter dagens syn på vad som är en bra översättning. Hans målsättning tycks ha varit att åstadkomma bästa möjliga litterära verk utifrån Tolkiens förlaga, snarare än som Andersson att på trognaste sätt spegla Tolkiens prosa på svenska.
Börjesson, jag håller med dig. Men det som retar många (och som jag har svårt att argumentera emot…) är väl att att Ohlmarks version med sitt rika språk är en större njutning att läsa än Tolkiens.
(Oops. Nu svor jag nog i kyrkan…)
Fast det är intressant att andra adaptioner (än översättning) av en bok är helt okej att göra nästan hur fria som helst. Jämför tex med New Line Cinemas filmer…
Varför är det viktigare att lusläsa varje ord när man översätter till svenska än när man översätter till vita duken? (Jag får nån sorts association till Monty Pythons översätta-bokstav-för-bokstav-sketch.)
Det här är en diskussion som jag kan hålla på med hur länge som helst, befarar jag. Anders, du får säga till om du tycker att det här inte är rätt ställe att ha den på!
Anders, jag har sett att du har den där och vill gärna läsa den, men jag har försökt hitta en samarbetsvillig skrivare först. Det visade sig vara till och med svårare än jag trodde. Men jag jobbar på det.
Skillnaden är väl att om man gör en fri tolkning av en bok i filmform så kan tittaren alltid vända sig direkt till boken för att få ta del av den ursprungliga historien. Gör man en fri boköversättning så finns det (förutsatt att andra översättningsversioner saknas) ingen annanstans för den icke-engelskkunnige att vända sig. Jag tycker nog man kan hävda att som ende uttolkare till sin målgrupp har man ett större ansvar att vara trogen originalet.
Sara, om du gillar sådana här diskussioner (det gör jag med!) så kan jag rekommendera översättningsavdelningen på Tolkiens Ardas forum. Där kan du fastna i dagar och veckor om du inte passar dig! 🙂
http://www.tolkiensarda.se/forum/viewforum.php?f=8
Fast det är väl ingen som hävdat att Ohlmarks mer än på någon enstaka punkt faktiskt förvanskat själva historien. Vissa skulle ju inte låta sig nöja med en uppstädad version, utan repbroar, brölande förfäder och Legolas ungar, utan ändå tycka att Ohlmarks i själva språkbruket ligger för långt från Tolkien. Ohlmarks skulle väl själv ha hävdat att det han hade att vara trogen mot var just berättelsen, inte den språkdräkt den var klädd i.
Det är väl också en fråga om hur man definierar att ”förvanska historien”. Ohlmarks hade en vana att förstärka allting. Om något var stort så blev det enormt, var någon ful så blev han hiskeligt vanställd, var maten god så blev den det bästa de någonsin ätit osv. (OBS, detta var inga faktiska exempel, jag har inte böckerna tillgängliga just nu.) Var går gränsen mellan fritt språkbruk och förvanskning? Och även bortsett från det, är inte den typ av språk en bok är skriven i en stor del av hur läsaren upplever historien? Det går att berätta samma skeenden på fullständigt olika sätt. Författaren har gjort ett val. Om översättaren vill göra ett annat så borde han väl ha blivit författare och inte översättare?
Det är lätt att argumentera mot Ohlmarks, och svårt att låta bli. Men faktum kvarstår att jag, förutom missarna, gillar hans version av LotR bättre än Anderssons. Frågan jag ofta rannsakar mitt inre med är denna: Beror det på att Ohlmarks trots friheterna han tar sig gör Tolkiens andemening större rättvisa genom att mer helhjärtat överföra boken till ett levande och eget svenskt språk – eller beror det på att jag helt enkelt tycker att Ohlmarks skriver bättre än Tolkien?
Fast jag menar att en historia är skild från den form den berättas i. Ohlmarks, Erikssons och Tolkiens historier är desamma (i synnerhet efter att Ohlmarks felaktiga pronomen korrigerats). De hyser sedan stora likheter, på sina ställen exakt överensstämmelse, med Peter Jacksons historia.
Och visst kan man anse att en översättare bör försöka komma så nära originalet i stil som möjligt, men även där finns det ju gränser. En översättare av Shakespeare av idag översätter ju inte till 1600-talssvenska.
1600-talssvenska är nog mindre begriplig för dagens svenskar än vad 1600-talsengelska är för engelsmännen. Men även bortsett från det har du naturligtvis rätt. Den vanligaste tankegången vid nyöversättning av gammal litteratur är nog att försöka ge sina läsare samma upplevelse som originalläsarna fick i verkets samtid.
I fallet Tolkien innebär väl detta att en ny översättning bör göra en viss modernisering av språket jämfört med Ohlmarks 50-talssvenska. Men samtidigt var ju Tolkiens eget språk i allmänhet inte nutida när han skrev det heller, varken i de mer högstämda passagerna eller i hur t ex de rustika hobbitarna pratar. Det blir förstås en svår avvägning att hitta rätt, precis som alltid när man översätter.
”Där kan du fastna i dagar och veckor om du inte passar dig!”
Joo. Och känner jag mig själv rätt så blir det veckor snarare än dagar… Därför har jag hittills inte vågat mig särskilt djupt ner i det forumet. Jag vet inte om jag nånsin skulle hitta ut igen.
Jag har försökt dikutera med engelsmän det där om hur Tolkiens språk känns att läsa (jag önskar jag kunde engelska sådär riktigt riktigt bra så att jag kunde avgöra sånt själv) men jag har inte fått ut nån användbar information ur det.