John Hawkwood måste ha varit något utöver det vanliga. I trettio år var han verksam som kondottiär och härförare i det oroliga Italien, i en tid när pesten nyss hade återkommit till Europa för att stanna, där påvens babyloniska fångenskap gick till en ända bara för att ersättas av en schism med påvar och motpåvar, och där lojalitet stavades pengar. Han slogs mot och för nästan varenda stadsstat som kunde uppbådas på den oroliga halvön, firade storslagna segrar och led smärtande nederlag. Han pressade stater på fantasisummor och genomförde massakrer, han anklagades för att vara en utböling som hjälpt till att permanenta kriget, men när han väl dog var han fattig, firad och betraktad som ärbar italienare.
Hawkwood är portalfiguren i Frances Stonor Saunders Den djävulske engelsmannen, en skildring av det oroliga Italien under 1300-talets andra hälft, på randen till vad som senare skulle bli känt som renässansen. Hawkwood kom dit till följd av en tillfällig stiltje i hundraårskriget som gjorde honom likt så många andra soldater arbetslösa, med laglöshet som följd. För åtminstone när det gäller legoknektar gäller ofta att utbud föder efterfrågan: alla måste på ett eller annat sätt betala dem, antingen för att ha dem till att slåss mot andra eller för att de skall vända om. Och att göra det senare istället för det första fungerar i längden dåligt, en erfarenhet som Siena lade upp stora pengar för utan att nånsin riktigt ta till sig.
Naturligtvis handlar inte allt om Hawkwood: mycket utrymme bereds även åt andra delar av det politiska, religösa, monetära och militära livet. Katarina av Siena, Chaucer och Petrarca figurerar i många av bokens kapitel. Däremot får de breda folklagren mindre utrymme än man kanske skulle önskat. Tillsammans med en brist på mer personliga detaljer vad gäller huvudpersonen, snarast sprungen ur källornas enformiga ymnighet, gör det dock att boken blir lite av en otillfredsställande kompromissprodukt: man får se mycket av Italien, men knappast så mycket som man kanske skulle vilja, och den huvudperson man får istället är märkligt blek och formlös; förvisso en befälhavare nästan ständigt på marsch, men samtidigt svår att fånga. Det känns snarare som att saker händer honom än som han själv gör något – för att vara en bok om en krigsherre är boken överraskande knapp vad det gäller att skildra militära tilldragelser.
En något märklig detalj är att en av de två rekommendanter som står upptagna på omslaget är Monty Pythons Terry Jones (den andra är Simon Sebag Montefiore). Ännu roligare blir detta när man betänker ett av styckena, som visar att de där små animationerna med munkar och annat som förekommer i Monty Python and the Holy Grail (som bekant en av dessa filmer som begåvats med en obegriplig svensk titel) visandes rumpan och annat faktiskt är helt i linje med vad illuminatörer under medeltiden själva kunde hitta på. Skoj.
Boken är annars märkligt blodfattig vad gäller språket. Man märker att författaren gärna, på gott engelskt maner, velat tryffera den med små välturnerade sentenser, men om det nu beror på oförmåga hos originalförfattaren eller översättaren är dessa märkligt platta, som kom de från någon som vill framstå som skickligare än vad som egentligen är fallet. Nu är boken inte dåligt skriven, men det där drivet i stilen som författaren velat åt vill inte riktigt infinna sig. Det omdömet kan förresten stå för hela verket: inte på något sätt dåligt, men aningen otillfredsställande.
