De två senaste dagarna har jag utsatt mig för två olika kulturyttringar. Dels har jag varit på operan, dels på bio. Av det kan man tro att jag set dels något »finkulturellt«, dels något »fulkulturellt«, och då skulle man ha rätt. Fast av fel anledning.
På operan sågs Läderlappen av Johan Strauss d.y. Lättsam operett således, men faktiskt ganska misslyckad sådan. Nu har jag inte sett en mer traditionell uppsättning, men intrycket jag fick var ändå att man förändrat den på i all fall tre sätt:
- Den var förlagd till Göteborg under 1960-talet. Detta är väl ett inte helt ovanligt grepp – kanske inte att flytta klassiska skådespel till just Göteborg eller 1960-talet, men väl att omplantera dem i annan mylla. Det fungerade väl; scenografin och dräkterna var ytterst välgjorda.
- Den försökte vara smart. »Pretentiös« vore väldigt fel, men försöken innebar ändå steg från det lättsamt opretentiösa jag förstått att originalet präglas av, och det var tämligen uppenbart mest felsteg. Små detaljer i inredning och annat är ett bra sätt att vara smart på, att fylla libretto och talpartier med liknande småreferenser är mest tröttsamt.
- Den försökte vara mer dekadent än originalet. Det är inte dekadent att låtsas ha en orgie på scen, det är bara flåsigt. Det är inte roligt att låta män bete sig som häradslägrare i svensk film, det är bara pinsamt plumpt.
På det hela taget var det en ganska misslyckad uppsättning av en operett som förtjänat bättre. Vissa delar var förvisso välgjorda, annat bara konstigt eller dåligt. Vad fotbollsspelandet i slutet skall vara bra för förstår jag ärligt talat inte.
På bion besågs Slumdog Millionaire, och jag förstår varöfr den här filmen prisats. Vi har en ganska brokig skara från avdelningen, men jag tror alla var nöjda med valet. Och där någonstans ligger filmens styrka och svaghet; det är en film de flesta förmodligen kan tycka om eller till och med älska, men jag tror ändå inte att det är någons absoluta favoritfilm. En tävlande i indiska Vem vill bli miljonär har lyckats ta sig till näst högsta nivån, trots en uppväxt i slummen. Trots? Nej, tack vare! Man får i tillbakablickar se hur han fått tag på svaren till just de frågor som ställs (även om det ibland är tämligen lösa grunder kunskapen vilar på). Filmen innehåller en hel del ganska otäcka scener, och även om man ser att den är baserad på en novell, så är det knappast en ren må bra-film. Som sagt: en mycket bra film att se i ett varierat sällskap, och klart rekommendabel även annars.
