I syfte att göra min samling av Peter Madsens Valhall åtminstone aningen mer komplett har jag införskaffat de tre första delarna (delarna 10 och 11, som är de enda som nu saknas, verkar bara finnas till hutlösa priser på andrahandsmarknaden, så de får jag väl försöka ta på danska). Dessa tre skall alltså bestås med recensioner:
Först ut är Vargen är lös. Det är tydligt att formen inte riktigt sitter som den skall än; figurerna är kortare och liksom formlösare, karaktärerna är plattare, och stilen på det hela taget avgjort primitiv jämfört med vad komma skall. Historien är inte så utvecklad, mest en presentation av de olika gudarna, sedda genom Tjalves och Röskvas ögon, samt en liten bagatell om hur Fenrisulven sluppit lös och hur de olika gudarna reagerar. Det som mest faller i ögonen är väl hur karikatyraktiga gudarna är – Tor är bara en rå våldsverkare, Heimdal bara en löjlig fegis etc. – samt hur mycket som faktiskt är upplagt för senare delar.
Lite bättre är det i del två, Tors hämnd, baserad på Trymskvida. Här ser man tydligt ett anslag att försöka använda serien för att diskutera feminism, vilket väl lyckas ganska väl, även om det blir lite väl mycket ibland. Stilen har gjort framsteg jämfört med första delen, men är ännu inte helt framme. Roligast är Lokes iver att klä sig i kvinnokläder, vilket även är passande med tanke på vissa av de äventyr han tidigare varit ute på och vad som därav kommit.
Redan i del 3, Odens vad, är vi dock framme vid den stil som skall hållas serien igenom. Dels i tecknandet, som väl i stort motsvarar även de senaste installationerna, och dels i berättandet. Försöken att diskutera saker får här stå tillbaka för berättelsen, i stora delar tagen ur Madsens egen fatabur, även om ett par mindre kväden arbetats in i den som episoder. Minuspoäng dock för det inledande tramset som ligger farligt nära förenklingar om att varenda nordbo var en viking.
Egentligen är mina favoriter nog de senare delarna i serien, men dessa tidiga duger gott som läsning de med.
