Egentligen borde jag väl också skriva ett inlägg om det norska köket, men då detta endast verkade bestå av sparrissoppa, kyckling och chokladbaserad efterrätt så verkar det inte riktigt värt att orda om. Därför över till något helt annat.
På västfronten av Nidarosdomen finns som redan nämnts ett flertal statyer av olika helgon, bibliska figurer, norska biskopar, och annat löst folk. Det finns även en av ärkeängeln Mikael på ena tornet som lånat skall ansikte av Bob Dylan, på grund av dennes motstånd mot Vietnamnkriget. Hur som haver, för den som är närmare intresserad av exakt vilka som finns där finns det en fin artikel på bokmålswikipedia. Jag har dock tänkt fokusera på en staty näst längst ner till vänster, intill Olav Tryggvasson. Där står nämligen en figur i lustig hatt och med en skål med tre huvuden i.
Den som är närmare bekant med äldre svensk historia kanske tror att det är fråga om biskop Sigfrid, troligen apokrypisk apostel i Värend, som hade med sina tre systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman och predikade i vad som senare blev Växjö. De som läst Röde Orm vet hur det kan gå för kristna missionärer när de kommer i sällskap med smålänningar: en dag när Sigfrid var uppe i västergötland för mer missionerande tog smålänningarna och högg huvudet av nevöerna, och kastade huvudena i sjön. Där hittade Sigfrid dem sedermera i ett träkar flytandes på vattnet, sjungandes uppbyggeliga sånger. Han hade dock under tiden döpt Olof Skötkonung, som drog in i Värend och ställde allt tillrätta. Detta är naturligtvis en helgonlegend, troligen tillkommen för att Sveriges då egentligen yngsta stift – det i Växjö – skulle framstå som äldst och kunna hävda säg mot det i Linköping.
Hur som haver: lustig mössa, tre huvuden i en skål: kunde det vara någon annan än Sigfrid? Jo, tydligen enligt den norska guiden: denne norske biskop skall ha hetat Sigurd, ha varit i just Olav Tryggvassons följe, och, förutom att ha genomlevt en liknande historia med systersöner och träkar, även ha utropat nordens första helgon, St. Sunniva (notera att vid denna tid biskopar faktiskt hade rätt att utropa helgon, således är personer som Erik den helige, Sigfrid och Elin av Skövde faktiskt riktiga helgon. Heliga Birgitta är dock den enda svensk som kanoniserats). Något är uppenbart lurt här: inte kan väl det funnits två sådana biskopar? Nej, troligen har en, möjligen faktisk, norsk biskop av isländska författare blandats ihop med en svensk troligen påhittad, antingen avsiktligt i syfte att ge Norge en mer ärorik historia, eller oavsiktligt på grund av en namnlikhet; detta resonemang blir än mer troligt när man får reda på att den norske biskopen troligen också skall ha hetat Jon.
I vilket fall blir kontentan att berättelserna om biskop Sigfrid/Sigurd/Jon troligen är, som vanligt i helgonbiografier, groteskt uppblåsta. Möjligen kan Sigurd ha varit den som döpte Olof Skötkonung, men det kan lika gärna ha varit den Bernhard som Saxo Grammaticus omnämner. Det enda alla källor som uttalar sig i frågan är eniga om är dock att det var en engelsman (även om Sigfridlegenden kommer med en massa bevisligen felaktiga uppgifter om dennes engelska förhistoria). Som vanligt när det gäller tidig nordisk historia är läget dock så förvirrat att det inte är mycket som går att uttala sig säkert om.
