Om jag någon gång skall sätta ihop en Läslista för F-teknolog så har jag två goda skäl att ta med Friedrich Dürrenmatts pjäs Die Physiker på listan. Den första torde vara för tyskkunniga personer uppenbart: den handlar om fysiker. Den andra är att det skulle nästintill garantera att ingen F-teknolog någonsin skulle klara att läsa alla böcker på listan, då Dürrenmatt för de flesta torde vara en okänd storhet och pjäsen inte finns utgiven på svenska.
Nåväl, pjäsen handlar alltså om fysiker, närmare kvantifierat tre stycken, alla inlåsta på sinnessjukhus: en för att han tror att han är Newton, en för att han tror han är Einstein, och Johann Wilhelm Möbius (icke att förväxla med August Ferdinand Möbius) som tror han talar med Salomo. Vid pjäsens början har två av dem tagit livet av sina sköterskor, varefter saker börjar hända. Det framgår snart att även om alla tre verkligen är fysiker, så är det Möbius som är den mest briljante av dem – briljant nog att ha arbetat på en Teori om Allt –, och även den ende som fortsatt arbeta även efter galenskapen.
Det märks att pjäsen tillkommit under kalla kriget: både kriget självt och konsekvenserna av fysikens upptäckter kommer in i handlingen. Det vore dock synd att avslöja alltför mycket av den, då den sannerligen bjuder på många svängar och förändringar. Den sägs vara en komedi, men den bär allvarliga budskap: fysiker må ha ett stort ansvar för sina upptäckter, men det gäller också det samhälle som får ta del av dem, och det går inte att ta tillbaka tankar. Det som är tänkbart kommer tänkas, och människan kan inte fly.
Tyskan var måhända en aning knepigare än jag egentligen klarade av, men eftersom boken var så tunn klarades den ändå av på en dag (den finns även översatt till engelska). För den som är fysiker, eller är det minsta intresserad och oroad över de krafter människan släppt lös, rekommenderas den starkt.
