Det är konstigt att böcker så konfliktfria, så helt utan faror som de om barna i Bullerbyn ändå är såpass läsvärda. Visst, argsinta skomakare och hemfärder i snöyra är inte något man dagdrömmer om, men inte ens snöyran är så förfärlig som den är hos Emil. Man letar förgäves efter ens den minsta glimt av motsättning ens mot de vuxna; som värst kommer det och är småsura om man inte är hemma i tid till kvällsmat, men för det mesta verkar de endera lämna barnen i fred eller ta med dem ut på kräftfiske eller kalas. Vid ett tillfälle rensas det visserligen rovfält, men det är undantaget.
Nej, detta är verkligen den lyckliga barndomens böcker: det leks, gås på utflykt, retas och fås husdjur, utan det minsta lilla moln på den figurativa himlen (även om man vissa dagar stannar inne för regnet). De små episoderna är nästan alltid desamma: pojkarna går samman och hittar på någon hemlighet, och tjejerna avslöjar den eller faller för den. Samma sak, igen och igen, men alltid varierat så att man inte bryr sig. Men som sagt, detta är den lyckliga barndomens böcker, och som sådana är de oöverträffbara: hade det varit någon annan än Astrid Lindgren hade det troligen blivit sentimentalt snömos.
