Det känns rätt bra att kunna avsluta Astrid Lindgren-temat med Ronja rövardotter, som kom att bli hennes sista roman; hon fortsatte förvisso att publicera smärre stycken över ett decennium därefter, men inga fullängdare. Men man skall sluta på topp, och Ronja röverdotter lever klart upp till den tidigare standarden, även bland fantasyberättelserna.
Till skillnad från huvudpersonerna i dessa föds Ronja rakt in i sagovärlden, befolkad av vildvittror och grådvärgar, rumpnissar och skumtroll, slagbjörnar och vildhästar, mattisrövare och borkauslingar. Eller är pappa Mattis gamla fiender verkligen så hemska? Ronja är kanske inte så säker på just det, men däremot på att hon inte gillar vhur de förändrat Mattis: från godmodig, stolt och kanske en aning överbeskyddande blir han lynnig och sur, och Ronja måste hålla mötena med sin nufunna vän Birk hemliga. När vänskapen till slut avslöjas, och Ronja väljer att se inte stillasittande se på när Birk fördrivs, så blir Mattis från vettet och förskjuter henne.
Ronja och Birk söker sig då ut i Mattisskogen, och får tillsammans akta sig för alla faror: inte bli tagen av vildvittror, inte trilla i älven, inte tappa bort kniven. Samtidigt som skogen är skrämmande är den också vacker, trolsk. Alla faror till trots är det dock de inre problemen som är värst: stoltheten, både hos Mattis och Ronja, tycks göra en försoning dem emellan omöjlig, och sommaren må vara lång, men inte utan slut. Stoltheten riskerar också att sära på Mattis och Birk, men de inser att de behöver varandra. Och Astrid Lindgren vore inte den stora barnboksförfattare hon var om inte upplösningen till slut sker på barnets villkor: det är Mattis som först övervinner sin stolthet.
Det är kanske inte en lika storslagen saga som de om Mio eller bröderna Lejonhjärta, men den problematiserar å andra sidan saker som man oftare torde möta i vardagen – stolthetens ondska istället för maktlystnadens – och den gör det på ett än skickligare sätt. En värdig avslutning på en lång och rik karriär.
